Investerare och media synar cheferna i sömmarna

Den högsta chefen spelar en avgörande roll då småsparare och placeringsproffs väljer vilka bolag de investerar pengar i. Men att skapa en verklig bild av företagsledarna är svårt eftersom en vd som ena dagen är hjälte i medierna följande dag kan doppas i tjära och fjädrar.

Vilka chefer för de börsnoterade bolagen är bra företagsledare och vilka är dåliga? Det är en viktig fråga för en aktiesparare, men att göra en objektiv bedömning är mycket svårt även för den som noggrant följer med finansmedier.
Chefer för stora börsbolag är måna om att upprätthålla sin image. Till sin hjälp har de en stab av PR-kunniga, numera informellt även benämnda spinndoktorer, till sitt förfogande. De har som uppgift att få sina chefer att framstå i ett fördelaktigt ljus i offentligheten, även gentemot aktieägarna.
Vanliga aktiesparare kan med fog känna sig vilseledda då dittills högt uppburna och stort lovordade chefer utan förvarning får sparken.
"Detta har dels att göra med att en styrelses uppgift är att helhjärtat stöda chefen ända till slutet, det vill säga ända tills konklusionen görs att ett byte måste äga rum. Dels har det att göra med att det i bakgrunden till plötsliga entlediganden ibland finns omständigheter som man inte vill ge offentlighet", säger ett finländskt styrelseproffs.

Uppgång och fall
Ett klassiskt exempel på hur synen på en chef kan ändras är Nokias tidigare chef Kari Kairamo, som i åratal var finländska mediers gullgosse, nästan en stålman för vilken inget var omöjligt, tills den dagen då han begick självmord och Nokia började framstå som ett företag i svårigheter.
Praktiskt taget över en natt förvandlades Kairamo i gammal stalinistisk stil till en icke-person i medierna, och hans forna företag ville helst inte höra talas om honom. Kairamo gavs skulden för alla de svårigheter som drabbade Nokia under de följande åren, och först under de senaste åren har en mera nyanserad bild framträtt sedan Nokias utveckling erhållit en mera genomtänkt analys.
Från nyare tid finns otaliga mer eller mindre välkända exempel på samma fenomen. Neste-chefen Jaakko Ihamuotila var länge en hjälte i medierna, ända tills han avgick i samband med Nestes och IVO:s fusion till Fortum. Plötsligt var han inget värd i samma mediers ögon som tidigare inte hade funnit något att kritisera.
"Faktum är nog att placerare, framför allt vanliga aktiesparare, men delvis också institutionella placerare rätt långt är beroende av mediers rapportering då det gäller att bedöma företagsledarna. Men när det gäller företagens ekonomiska rapportering är beroendet av medierna mindre", säger vd för FIM Kapitalförvaltning, Niklas Geust.

Vad utmärker en bra vd?
Vad bör aktiesparare titta på då det gäller att bedöma ledningen hos börsföretag? Först och främst gäller det att se efter att en fungerande företagsledningskultur, 'corporate governance', är förhärskande. Kärnan i detta är att företagets ägare är företrädda i styrelsen, och att ägarna inte i övrigt blandar sig i bolagets ledning och affärer. Viktigt är också att alla styrelseledamöter upplever sig representera alla aktieägare, och inte endast sin eventuella bakgrundsorganisation.
Styrelsens är vald för att övervaka företagets ledning och skötsel. Det betyder i praktiken att styrelsens huvuduppgift är att anställa bolagets högsta chef och att ge honom eller henne fullmakt att svara för bolagets operativa verksamhet. Detta ställer stora krav på styrelsemedlemmarnas kompetens ­ börsbolags styrelser är också i stor utsträckning bemannade av aktiva eller nyligen pensionerade företagsledare, med andra ord av personer med chefserfarenhet.
En aktiesparare bör därför vara försiktig med företag där ägarna eller styrelsen inte ger vd denna handlingsfrihet. Skogsbolaget M-real, tidigare Metsä-Serla, är kanske det finländska börsföretag där ansvarsfördelningen i dag är allra otydligast. Bolagets vd Jorma Vaajoki avgick nyligen, och det stod redan tidigare klart att det inte var han som ledde företaget.
För utomstående var det otydligt vem som i själva verket styrde M-real: kanske var det Metsäliittos koncernchef och M-reals styrelseordförande Antti Oksanen, eller kanske var det Metsäliittos styrelseordförande och M-reals viceordförande Arimo Uusitalo, som anses tala med Metsäliitto-andelslagets stämma? Det är fortfarande högst oklart om M-reals nye vd Jouko M Jaakkola blir bolagets verklige ledare.
Mycket otydligare kan ett börsbolags styrning knappast bli. För M-reals del kan problematiken bottna i en ägarstruktur där huvudägaren Metsäliittos intresse, att maximera inkomsterna för sina skogsägande andelsmedlemmar, står i strid med M-reals intresse.

Styrelsen bör ha auktoritet
En bra styrelseordförande kan vara lik Nokias förre styrelseordförande Casimir Ehrnrooth, som gav vd Jorma Ollila fria händer att leda sitt företag till framgång, men som tveklöst besatt en auktoritet att byta ledning om det hade behövts.
En bra styrelse och styrelseordförande ger vd:n fria händer att styra företaget och förverkliga en egen strategi. Problemet är emellertid att alla chefer inte är bra. Då gäller det för styrelsen att anställa en ny chef, som om det behövs skisserar upp en ny strategi.
Hur skall styrelser, men också utomstående aktieägare kunna bedöma om en chef är bra eller dålig? Detta problem gäller kanske i högre grad företag som klarar sig bra eller hyfsat, än sådana som befinner sig i kris.
På basis av företagskommunikéer eller medierapporteringen (alltför ofta med samma innehåll) har det varit svårt att få någon tillförlitlig bild.
Hittills har det snarare gällt att styrelser har varit alltför försiktiga med att sparka dåliga chefer. Ett tydligt tecken på att en chef är otillfredsställande är om bolaget alltför ofta kommer med negativa överraskningar i samband med delårsrapporter.
Alma Media under Matti Packalén är ett typiskt sådant fall, och därför var det ingen stor överraskning att han till slut fick gå. Kesko har under den senaste tiden påfallande ofta kommit med negativa överraskningar: detta tyder på att Matti Honkala snart kan bli före detta chef, ifall inte en förändring snart äger rum. Mediakoncernen Talentum är ett företag där aktieägarna förväntat sig ett kraftfullare agerande av styrelsen.
Ett företag behöver inte nödvändigtvis överraska positivt för att en chef skall vara bra. Det räcker ofta med att företagsledaren metodiskt förverkligar en strategi som ger utslag i en jämn, kanske i sig odramatisk resultatutveckling. Ett exempel är UPM-Kymmene och dess vd Juha Niemelä. Också Stora Ensos Jukka Härmälä och TietoEnators Matti Lehti verkar höra till denna kategori. Ett annat exempel är Huhtamäki som under Timo Peltola äntligen börjar få den form som i många år bara utlovades.

Vd som ordförande
I Sverige har flera företag gått in för en modell som visat sig mindre lyckad, nämligen att den förre vd:n fortsätter som styrelseordförande. Följden har ofta varit att den nya direktören fått svårt att hävda sig, och att den tidigare chefens strategier alltför ofta blivit förhärskande.
Ett exemplen är Ericsson med avgående styrelseordförande Lars Ramqvist, ABB:s ordförande Percy Barnevik ett annat. Följden för ABB:s del var att bolaget alltför länge fortsatte att följa den strategi som Barnevik under sin tid som vd hade dragit upp. Nu har ABB en ny ordförande, Jörgen Centerman.
I Finland fortsätter givetvis Jorma Ollila som styrelseordförande i Nokia, där han förut var vd. Men Ollila är samtidigt koncernchef och det är han som bär det yttersta operativa ansvaret. Därför är han de facto chef ­ och inte vd:n Pekka Ala-Pietilä.
Ollila har lovat fortsätta i fem år till. Det kommer han otvivelaktigt att kunna göra förutsatt att Nokia fortsätter att utvecklas lika starkt som tidigare. Vid det laget har han lett Nokia i nästan 15 år, och bolagets styrelse står antagligen inför uppgiften att välja en ny koncernchef. Intressant blir att se om Ollila efterträds av en finländare eller inte.
Janne Salonen