FORUM för ekonomi och teknik

1900-talets ekonomiska utveckling:
Från skog till telekom

Finlands ekonomi har utvecklats genom tre branscher under detta sekel: först träförädlingen i början av seklet, sedan metallindustrin genom krigsskadestånden och därefter telekommunikationen som en följd av sovjethandeln.

Finlands industrialiseringshistoria är ända till långt efter andra världskriget till största delen träförädlingsindustrins historia, eftersom denna dominerade i exporten under nästan hela 1900-talet. Det var träförädlingsindustrin som stod för Finlands valutainkomster, med vilka landet i övrigt kunde utvecklas.
Efter en lång stagnation under autonomins första tid skapades industrialiseringens grundval genom en liberalare politik under 1860-talet. Från början av 1870-talet växte sågexporten snabbt: totalexporten femdubblades mellan 1860 och 1880, och grunden för industrialiseringen var lagd. Och snart kom även annat än trävaror in: Fredrik Idestam grundade Nokia bruk 1865, det första större bruket som tillverkade slipmassa för pappersframställning och även papper. Det skulle snart få efterföljare. Trots att sågindustrin under hela autonomins tid förblev den viktigaste exportindustrin, växte även exporten av trämassa, cellulosa och papper mycket snabbt till betydande exportindustrier. Sågvaror, trämassa och cellulosa exporterades främst västerut, med Storbritannien som den självklara huvudmarknaden, men även andra västeuropeiska länder var viktiga marknader. Efter sekelskiftet började USA framträda som en växande marknad för cellulosa. Här var dock svenskarna mycket långt före. Papperet exporterades främst till Ryssland, där finländska pappersproducenter, bland vilka Kymmene-bolaget dominerade, hade ett starkt konkurrensläge till följd av den ryska tullpolitiken som missgynnade den ryska pappersindustrin. De ryska tullarna på maskiner och förnödenheter för pappersindustrin var skyhöga, medan de finländska motsvarande var låga: delvis kompenserades detta genom att det finländska papperet ålades tull, men den finländska pappersexporten var ändå gynnad jämfört med den ryska.
Träförädlingen dominerar
Åren 1895-1914 innebar en snabb tillväxt i exporten, och en snabb industrialisering, i synnerhet genom träförädlingsindustrins kraftiga tillväxt. Industrialiseringens mönster, som skulle framträda allt tydligare längre fram under 1900-talet, var därmed lagd. Träförädlingsindustrin växte fram i synnerhet vid Kymmene älv, men även vid Saimen och Vuoksens övre lopp, med Tammerforsregionen, Uleåborg och Kemi som något mindre koncentrationer. En fusionsprocess tog vid som skulle fortsätta mycket länge: bolagen blev allt större, och Kymmene, Ahlström och Enso-Gutzeit framträdde tidigt som de ledande bolagen i branschen. Fusionsprocessen fördröjdes genom att träförädlingsindustrin från 1918 började bilda kartellsammanslutningar för exporten: av dessa karteller blev Finnpap den viktigaste.
Vid tiden för första världskriget var industrialiseringen påbörjad, även om Finland låg mycket långt efter Sverige. T.o.m. inom träförädlingsindustrin låg man mycket långt efter: Sverige exporterade redan över 1 miljoner ton trämassa av olika slag, medan Finlands motsvarande export endast var en tiondel av detta. Endast i exporten av papper, där Finland ju hade en skyddad marknad, kunde man mäta sig med Sverige. Också inom sågexporten, med dess relativt lägre förädlingsgrad var Finland nästan jämnstarkt med Sverige. Svaret på varför Finlands träförädlingsindustri så länge låg så långt efter Sverige måste sökas i den ursprungliga stora ekonomiska efterblivenheten. Redan innan första världskriget hade Sverige också en stark verkstadsindustri som Finland nästan helt saknade. Och första världskriget och i synnerhet dess efterdyningar, det med självständighetskampen förknippade inbördeskriget och avskurenheten från omvärlden under den tyska orienteringens tid år 1918 gjorde att Finland relativt sett gick tillbaka, under en tid då Sverige gick starkt framåt.
Finlands instabila läge strax efter första världskriget förde med sig en stark inflation och värdefall i finska marken, som sjönk till mindre än en tiondel av vad den hade varit före kriget. Detta gav dock sågindustrin en stor knuff: efter kriget fanns det en stor efterfrågan på sågvaror, som i Finland hade producerats i stora lager under krigets avspärrning. Dessa lager kunde nu realiseras, vilket gav goda valutainkomster och möjliggjorde en relativt snabb återhämtning från den svåra nödtiden 1918. Det självständiga Finland kunde nu börja bygga upp sin egen ekonomi, även om det ekonomiska kunnandet var mycket skralt i den oerfarna politiska ledningen.
Den obesuttna landsbygdsbefolkningen kunde lösa in sina torvor, varmed den s.k. 'torparfrågan' löstes, och en viss protektionism började för jordbruksprodukternas och hemmaindustrins del. Finland hade inte varit självförsörjande, vilket hade bidragit till de svåra nödåren: men koloniseringen och de högre producentpriserna genom tullskyddet gjorde att självförsörjningsgraden var mycket bättre under andra världskriget, då ingen egentlig försörjningsnöd uppstod.
Under tiden före andra världskriget uppstod också några nya industrier: kopparfyndigheten i Outokumpu började utvinnas i statlig regi, men däremot hann man knappt få igång utvinningen av nickel i Petsamo innan kriget kom emellan. Fortfarande var dock träförädlingen helt dominerande inom exportindustrin: en blygsam metallindustri mest för hemmamarknaden fanns dock. I statlig regi började man bygga upp en viss metallindustri, mest för försvarets upprustningsbehov: Valmet tog sin början. Den svaga metallindustrin förklarar dock långt varför Finland inför andra världskriget och det egna Vinterkriget var så svagt rustat.
Metallindustrin träder fram
Andra världskriget och de efterkrigstida krigsskadeståndsleveranserna till Sovjetunionen medförde en betydande sänkning av levnadsstandarden: nu var nivåskillnaden som störst mellan Finland och Sverige, som strax efter kriget var Europas mest välbärgade land, rikare än Schweiz, medan Finland var fattigt och krigshärjat.
Å andra sidan förde dock både kriget och krigsskadeståndsleveranserna industrialiseringen framåt: vid krigsslutet fanns en icke obetydlig metallindustri, och denna stärktes ytterligare genom skadeståndsleveranserna, som till största delen skulle erläggas i andra varor än träförädlingsindustrins produkter. Nu tillkom Finlands betydande varvsindustri, under ledning av Wärtsilä och dess stridbare bergsråd Wilhelm Wahlforss, vars personlighet inte var helt olik Martin Saarikangas.
En stor skadeståndsprodukt var kabel: detta närde Finska Kabels tillväxt. Finska Kabel var det största bolaget i den gruppering som skulle bli Nokia, och den starka tillväxten i kabelindustrin gav resurser att påbörja en utveckling av elektronikindustrin, vilket längre fram skulle skörda en så rik frukt att ingen hade kunnat drömma om det. Finska Kabels chef var bergsrådet Björn Westerlund, som sedan skulle bli Nokia-koncernens första chef.
Devalveringar som stöd
Efter krigsskadeståndet ville sovjetledningen inleda stor handel med Finland, vilket ytterligare stärkte metallindustrins ställning. Frånsidan var att metallindustrin ända tills Sovjetunionens sönderfall var alltför beroende av den i sig lukrativa sovjetmarknaden. Men till följd av denna sovjethandel tillkom t.ex. statliga stålindustriföretaget Rautaruukki.
Men det var fortfarande träförädlingsindustrins framgångar på världsmarknaden som styrde den ekonomiska utvecklingen. Strax efter kriget fanns det en stor efterfrågan i det krigshärjade Europa på sågvaror för återuppbyggnaden, och för cellulosa och papper. Förvånansvärt snabbt efter kriget började träförädlingsindustrin arbeta med full kapacitet, vilket hämtade valuta med vilken återuppbyggnaden av Finland kunde vidta. Dessutom erhölls ett par mindre dollarlån från USA: i övrigt skedde återuppbyggnaden i Finland i huvudsak med egna resurser. Till skillnad från övriga Västeuropa erhöll Finland ingen Marshallhjälp, vilket berodde på landets politiska ställning i sovjetmaktens skugga.
Det var för att stärka eller snarare återställa träförädlingsindustrins konkurrenskraft efter inflationens härjningar som devalveringar med cirka tio års mellanrum tillgreps under efterkrigstiden. År 1949 företogs två devalveringar, en på våren och ytterigare en på hösten då finska marken följde med i pundets stora devalvering. Strax därefter inträffade Koreaboomen vilket satte förnyad fart på inflationen. År 1957 företogs återigen en stor devalvering, delvis som en förberedelse för frihandeln: Finland var på väg in i EFTA-samarbetet, frihandelsgrupperingen som under ledning av Storbritannien utgjorde en motvikt till EEC (nuvarande EU). Storbritannien var fortfarande den klart viktigaste exportmarknaden, men tappade sin position efterhand som den brittiska ekonomiska stormaktsställningen försvagades. Genom EFTA började handeln släppas allt friare från kristidens regelverk, och tullskyddet började falla som bl.a. hade skyddat den inhemska textilindustrin. En följd av detta var de stora svårigheter som textilindustrin drabbades av under 60- och 70-talet: tack vare det bortfallande tullskyddet och de snabbt stigande lönerna i industrin tappade textilindustrin sin konkurrenskraft, och tiotusentals jobb försvann inom den.
50- och 60-talen var de stora investeringarnas och den snabba ekonomiska tillväxtens decennier. Först efter Koreaboomen kunde träförädlingsindustrin börja återuppta investeringsverksamheten, och investera i nya cellulosa- och pappersfabriker. Det successiva höjandet av förädlingsgraden var den röda tråden i träförädlingsindustrins utveckling: strax efter kriget var sågvarorna och cellulosan de viktigaste produkterna, men under 50- och 60-talet blev tidningspapperet den främsta produkten. Under 1970-talet började man specialisera sig på bestruket tryckpapper som idag är träförädlingsindustrins huvudprodukt, och en huvudprodukt för alla de tre skogskoncernerna som efter en konsolidering inom branschen dominerar i Finland: Stora Enso, UPM-Kymmene och Metsä-Serla. Stora Enso och Metsä-Serla har dock även andra huvudprodukter, t.ex. kartong och förpackningar.
Elektroniken dyker upp
Den stora investeringsverksamheten i skogsindustrin födde även fram den metallindustri som redan från 60-talet i allt högre grad hade levererat skogsindustrins anläggningar. Denna tillverkning hade påbörjats av statliga Valmet, Wärtsilä, Tampella och Rauma-Repola. Till följd av en konsolideringsprocess har denna tillverkning nu koncentrerats till Metso-koncernen, ett resultat av en sammanslagning av Valmet, dit tillverkningen av pappersmaskiner hade koncentrerats, med Rauma, som levererade övrig utrustning till träförädlingsindustrin.
Även andra stora industriella investeringar företogs under denna snabba tillväxtperiod. Det nygrundade statliga oljebolaget Neste, som tog hand om den sovjetiska oljan Finland köpte via den bilaterala handeln med Sovjetunionen, anlade även två stora raffinaderier, det första i Nådendal och det andra i Sköldvik utanför Borgå. Vattenkraften började vara utbyggd efter att de stora nordliga älvarna Ule och Kemi hade dämts upp, och i slutet av 60-talet beslöt man om en stor satsning på kärnkraften för att trygga det snabbt växande behovet av elkraft. I Lovisa började man bygga två enheter av sovjetisk konstruktion i statliga Imatran Voimas regi, och i Olkiluoto två enheter av svensk konstruktion i den privata industrins regi. Även här, liksom i fusioneringen av tre mindre industriföretag till Nokia-koncernen, den ledande privatägda industrikoncernen, var bergsrådet Björn Westerlund primus motor.
Det var kring Nokia som de finländska satsningarna i elektronik började koncentreras, även om satsningarna hade inletts delvis av andra företag, av privata tv- och radiotillverkaren Salora (mobiltelefoner) och statliga företaget Televa i Uleåborg (televäxlar). Staten försökte sig även på elektronikproduktion i egen regi i Valco, som skulle producera bildrör med japansk licens. Företaget kraschade på 70-talet och resultatet var att staten drog sig ur det direkta industriella engagemanget i elektronikindustrin. Televa fusionerades med Nokia, som även förvärvade Salora. Detta inträffade under 80-talet: Nokia var nu klart i brännpunkten för finländsk elektronikindustri, med telekommunikationer och i synnerhet mobiltelefoner som starka produkter, i startgroparna till mobiltelefonins globala genombrott under 90-talet.
Den stora depressionen
Efter den starka tillväxten under 60-talet, som även påskyndades av åter en stor devalvering 1967, inträffade en ekonomisk kris i mitten av 70-talet, till följd av den stora oljekrisen. Denna gav även en kraftig inflationsimpuls, liksom i många andra länder i Västeuropa. Det fanns dock en målmedveten ambition att göra Finland till en utvecklad västeuropeisk ekonomi: 1972 slöts de s.k. EEC-avtalen med vilka Finland kunde bevara sina vunna frihandelsförmåner även sedan viktigaste EFTA-landet Storbritannien hade gått med i EEC.
Den ekonomiska krisen 1976-77 övervanns relativt snabbt: ett par mindre devalveringar följde i början av 1980-talet. Nu började åter en snabb tillväxtperiod, som frammatades av den ekonomiska boom som hade börjat i USA under president Reagans ämbetsperiod. I ett fortsatt öppnande av den finländska ekonomin utåt avvecklades valutaregleringen under 80-talet. Detta gav upphov till en lössläppt kreditgivning som närde en okontrollerad fastighets- och spekulationsboom. Denna följdes av en våldsam krasch och en bankkris.
Under 80-talet kollapsade även Sovjetunionens ekonomi, därpå hela sovjetstaten: detta förvärrade kraschen i Finland genom att metallindustrins lukrativa östexport föll bort över en natt. De industriella och finansiella strukturerna från den reglerade tiden klarade inte av påfrestningarna. I stort sett hela banksektorn kollapsade genom förlusterna från den frisläppta kreditgivningen, och de privatägda storbankerna Kansallis-Osake-Pankki och Föreningsbanken i Finland som hade haft en dominerande ställning fusionerades till Meritabanken. De banker som hårdast hade drabbats av förlusterna försvann, efterlämnande en stor räkning åt skattebetalarna som hade givit garantier för deras verksamhet.
I början av 90-talet genomgick Finland den djupaste ekonomiska krisen under sin självständighet: arbetslösheten mångdubblades snabbt till en halv miljon, och gick ner endast långsamt sedan återhämtningen hade börjat år 1994. Det som löste krisen var devalveringen 1991 och markens frisläppande 1992 som återställde industrins konkurrenskraft: genom krisen förändrades dock även industrins strukturer. De gamla affärsbanksstyrda industrisfärerna försvann, och hela industrin inklusive skogsindustrin genomgick en omstrukturerings- och konsolideringsprocess. Det gällde att åstadkomma företag som även skulle vara konkurrenskraftiga i en allt öppnare europeisk konkurrens. Nu var Finland inte heller enbart beroende av skogsindustrins framgångar på världsmarknaden: under 90-talet framträdde Nokia, som hade genomgått en egen kris, som en världsledande tillverkare av digitala mobiltelefoner och infrastruktur för mobiltelefoni, en oerhört snabbt växande marknad. Mot sekelskiftet hade exporten av elektronik och telekommunikationsutrustning vuxit sig lika stor som skogsindustrins export.
Till följd av sovjetstatens sönderfall lösgjorde sig Finland från Sovjetunionens dominans, och började orientera sig mot de Europeiska Gemenskaperna EG (tidigare EEC) som allt tydligare började dominera på kontinenten. Från 1.1. 1995 blev Finland medlem i EU och erhöll rentav en position i EU:s inre cirkel, genom att man från början, till skillnad från Sverige som samtidigt hade blivit EU-medlem, även beslöt att delta i den europeiska monetära unionen EMU. Finska marken, vars införande 1865 markerade en slags början på landets industriella utveckling, har nu givit väg för valutaenheten euro, vilket symboliserar kulminationen för Finlands efterkrigstida orientering mot Europa. En annan potent symbol för Finlands uppgång under 1900-talet är industriella flaggskeppet Nokias position som det ledande högteknologiföretaget i Europa och Europas åtminstone i skrivande stund högst värderade företag.
Janne Salonen