Europa blir beroende av rysk energi

Den avtagande produktionen av kärnkraftsbaserad el i Europa stärker Rysslands ställning som energileverantör till den europeiska marknaden. Energikonsumtionen fortsätter att öka, vilket ökar pressen på den europeiska energibranschen att utveckla miljövänliga energiproduktionsformer som står i linje med de internationella utsläppsavtalen.

Då ett politiskt beslut om en utbyggnad av kärnkraften senast skulle fattas i Finlands riksdag år 1994 var Finland ännu inte EU-medlem. Nu, då en ny beslutsprocess tar vid, är bakgrunden mot vilken kärnkraftsbeslutet skall tas helt förändrad jämfört med förra gången.
Finland hör till EU, och inom EU har beslut tagits om en avreglering av den europeiska elmarknaden. Dessutom har det i de nordiska länderna uppstått en i det närmaste helt avreglerad elmarknad, vilket betyder att man i Norden har hunnit mycket längre än kontinentala Europa. Men i hela Europa är avregleringsprocessen igång.
En annan bakgrundsfaktor som håller på att få en primär betydelse för energipolitiken såväl i Finland som i hela Europa är det allt starkare behovet man ser att begränsa fossila utsläpp, i syfte att lindra den drivhuseffekt som allt fler anser äga rum.

Internationella avtal
Kyotoprocessen sattes igång för att åstadkomma ett internationellt avtal för att kontrollera utsläppen. Ambitionen är främst att stoppa ökningen av drivhusgaser, framför allt koldioxid som uppkommer vid förbränning av alla fossila bränslen. Vid en klimatkonferens i Haag i november var det meningen att man skulle komma överens om hur dessa begränsningar skulle genomföras.
Konferensen misslyckades men trots detta torde Kyotoprocessen fortsätta. För Finland innebär detta att en utbyggnad av kolkraft, trots att den ekonomiskt är konkurrenskraftig, knappast kan komma ifråga som alternativ till kärnkraften. Trots att Haagkonferensen misslyckades betyder det inte att Finland kan känna sig fri att öka sina koldioxidutsläpp genom en utbyggnad av kolkraft.

Ökad förbrukning
Under 90-talet har elkonsumtionen i Finland ökat stadigt, med 2­3 procent per år till cirka 80 TWh i år och denna ökning kommer med stor sannolikhet att fortsätta. År 2020 börjar elbehovet då överstiga 100 TWh, även om man kalkylerar med en ökningstakt som klart är lägre än hittills och ligger under 2 procent per år.
Dessutom får man räkna med att en stor del av elimporten, 12 TWh eller nästan lika mycket som produceras med vattenkraft, faller bort i och med att det ökande elbehovet i Sverige och Norge absorberar en allt större del av deras egen rikliga vattenkraft. Elpriserna i Norden har de senaste åren varit mycket låga just tack vare denna rikliga vattenkraft och mycket vattenrika år i Sverige och Norge.
Med torrår faller genast detta överskott bort och elpriserna stiger, som det gick 1996 då bristen i Norden fylldes upp av att de danska kolkraftverken gick för fullt och exporterade el till Sverige och Norge. Till och med Finland exporterade en del el detta år, men nu finns inte längre denna extra kapacitet. Tvärtom kan det då bli problem för Finland att få all behövlig importel. Ryssland är säkert en villig exportör, men överföringskapaciteten kan bli en flaskhals vid torrår. Dessutom ser man kanske inte gärna i Finland att landet blir helt beroende av Ryssland för importelen, som produceras av rysk kärn- och kolkraft. Men i den riktningen håller utvecklingen på att gå.

Biobränslen
Hur är det då med förnybara energikällor, som vindkraft eller biobränsle? I själva verket är Finland ledande i Europa i användande av biobränsle, vilket beror på att skogsindustrin mycket långt använder sitt eget organiska avfall till att producera el. Ett nytt steg i denna riktning är biokraftverket i Jakobstad på 260 MW, med bland andra UPM-Kymmene som ägare. Kraftverket drivs med en blandning av virkesavfall och torv, och motsvarande men mindre enheter kommer att byggas vid UPM-Kymmenes fabriker i Jämsänkoski, Kuusankoski och Kristina.
Vindkraften ökar rätt snabbt, med över 10 procent i årstakt, men står fortfarande för endast 0,1 procent av elbehovet. Men vindkraften kommer knappast att öka så starkt att den kan täcka hela det ökande elbehovet till 2020, men kanske 10­20 procent. I Finland kan man knappast göra som i Tyskland, där kraftbolag tvingas köpa vindkraft till en D-mark per kilowattimme, motsvarande tre finska mark. Detta är ett oerhört högt pris ­elpriset på den nordiska kraftbörsen har nästan hela tiden hållit sig under tio penni per kWh.
Sannolikt är, ifall ny kärnkraft av politiska skäl inte får byggas, att en utbyggnad av gasdriven kraftproduktion i stor utsträckning måste täcka tilläggsbehovet. Men då måste ambitiösa målsättningar för att minska koldioxidutsläppen skrinläggas.

Industrin vill ha kärnkraft
Kolkraft är inte längre försvarbart mot bakgrunden av Kyotoprocessen ­ det uppstår nämligen press på att ändra den nuvarande kolkraftproduktionen till gasdriven kraftproduktion.
"På handels- och industriministeriet räknar man med att gasimportbehovet ökar från nuvarande cirka 4 miljarder m3 per år till 6­7 miljarder m3 år 2020, ifall ingen utbyggnad av kärnkraften tilllåts ske", säger Arto Lepistö vid ministeriets energiavdelning.
Denna gas skall då tas från Ryssland, som har gott om gas att exportera. Problemet kan bli priset, eftersom hela Europa kommer att ha ett snabbt växande behov av rysk gas. Här finner vi en huvudorsak till industrins önskan att bygga ny kärnkraft. Det är Industrins Kraft, med skogsindustrin som dominerande ägare (via Pohjolan Voima) som är den pådrivande kraften beträffande kärnkraftsutbyggnaden. Annars vore det svårt att förstå industrins vilja att investera många miljarder i ny kärnkraft då priset på denna kärnkraftsel skulle ligga tydligt över det rådande marknadspriset på den nordiska kraftbörsen.
"Detta marknadspris hänför sig till mindre partier överskottsel som handlas på marknaden. Beträffande långsiktiga, stora behov är dessa priser inte relevanta", säger direktör Heikki Sara som ansvarar för energifrågor vid UPM-Kymmene.
"I industrin ser vi att elbehovet stadigt kommer att fortsätta att öka, men kolkraft är uteslutet på grund av målsättningar med begränsningar av koldioxidutsläpp. Samma gäller naturgasen om man har ambitiösa målsättningar, dessutom är gasen för dyr enbart för kraftproduktion, och lämpar sig bäst för kombinerad kraft- och värmeproduktion", säger Sara.

Ryssland i nyckelroll
Det finns uppskattningar som anger att Europas naturgasbehov ökar från cirka 500 miljarder m3 per år nu till 800 miljarder m3 fram till 2020. Hela detta ökande behov, som delvis kommer av Tysklands beslut att stänga sina kärnkraftverk, måste täckas med import. Kontinentens egen produktion, främst i Nederländerna, har redan nått sin kulmen och börjar småningom minska. Den brittiska produktionen kan ännu öka något, och i synnerhet Norge har kapacitet att öka sin gasexport. För Norges del kan produktionen stiga till över 60 miljarder m3 per år från nuvarande över 40 miljarder m3, kanske till 80­00 miljarder m3 per år som mest. Trots detta blir det ett tydligt gap, och alla blickar riktar sig mot Ryssland.
Den ryska gasgiganten Gazprom räknar med att den ryska gasexporten till Europa kommer att öka från 130 miljarder m3 år 2000 till 200 miljarder m3 år 2020. Detta år beräknas exporten inbringa 11 miljarder dollar, en ökning med 60 procent från 1999. Denna ökning hänför sig närmast till de stigande priserna, eftersom naturgasen delvis följer oljeprisets utveckling.
År 2020 kan behovet av gasimport till Europa från Ryssland komma att växa till närmare 300 miljarder m3, ifall den ryska gasindustrin tekniskt klarar av att utöka produktionen. Åtminstone kommer man att få ekonomiska resurser för dessa investeringar från den växande exporten till trendmässigt stigande priser. Och de ryska naturgasreserverna räcker till, de säkra utvinningsbara reserverna är beräknade till över 40 000 miljarder m3.

Nya gasledningar
Beslut har redan fattats att bygga en ny stor gasledning från Ryssland över Slovakien och Polen till Västeuropa, den så kallade Yamalledningen, även om den existerande stora gasledningen via Ukraina ännu länge skulle kunna ta hand om den växande exporten. I Ryssland har det dock funnits en växande irritation över Ukraina, som man har beskyllt för stöld av rysk gas på väg till Europa.
Byggandet av Yamalledningen ses som ett ryskt påtryckningsmedel mot Ukraina. Först efter att Yamalledningen tas i drift, tidigast 2005, blir det aktuellt med en tredje, nordlig gasledning från Ryssland till Europa. Denna skulle då bland annat föra gas från det gigantiska Stockmanovskoye-gasfältet i Barents hav, mångdubbelt större än det enorma Trollfältet i Norge, som har beräknade utvinningsbara reserver på närmare 1 000 miljarder m3. Men denna nordliga gasledning kan mycket väl bli verklighet, och kan då mycket väl komma att dras via Finland, varigenom även allt tänkbart framtida finländskt gasbehov kan levereras.
Det är rätt tydligt att Ryssland de närmaste decennierna kommer att ha en växande export av naturgas till Europa, till stigande priser. En ökande rysk energiexport till Europa kan få en geopolitisk betydelse. Europas växande energiimport från Ryssland kan med tiden bli ett mycket starkt kitt mellan Ryssland och Europa och en väsentlig del av det ömsesidiga behov av allt mera samarbete som man nu har sett på båda sidor, såväl av president Vladimir Putin i Ryssland som inom EU.
Janne Salonen