Månadens Person: Erkki Tuomioja, utrikesminister: Vår välfärd har varit en förutsättnig för integrationen "Trots att den politiska och individuella friheten i världen aldrig varit så omfattande som idag, upplever människor att de har mindre påverkningsmöjligheter. Jag tror det finns en social beställning för politik." Som son till den liberale politikern och diplomaten Sakari Tuomioja och barnbarn till författaren och vänsteraktivisten Hella Wuolijoki var valet av politisk inriktning naturligt för Erkki Tuomioja, som redan under skolåldern engagerade sig politiskt. Tuomioja har ofta framträtt som den annorlunda fritänkaren i den långa raden grå kostymer den finländska politiska arenan presenterar, och han har inte varit rädd för att öppet uttrycka sitt missnöje om bland annat aktieoptioner till ledningen i statsbolag. Efter en kort period som som handels-och industriminister blev han utnämnd till Tarja Halonens efterträdare och besätter nu posten som utrikesminister. Bland annat dessa frispråkiga uttalanden har fått en del att spekulera i Tuomiojas lämplighet som utrikesminister. Men utmärkta språkkunskaper samt ett gediget intresse för internationella frågor hörde till statsminister Paavo Lipponens motiveringar till utnämningen. Och visst har Tuomioja som minister dämpat sin stil en aning. Då han tar emot Forum i sitt arbetsrum på handels- och industriministeriet är han visserligen avspänd och upplagd för diskussion, men är inte så eldig i sina åsikter som man kanske kunde vänta sig. Ni har tidigare varit känd som en riktig 'kärring mot strömmen'. Dock har Ni dämpat Era uttalanden som minister. Är det tråkigt att vara minister? "Nåja, den karaktäriseringen kan jag naturligtvis inte ta ställning till, den får var och en använda hur den vill. Inte är det direkt tråkigt att vara minister. Det är klart att man på vissa plan har lite mindre utrymme för att ge uttalanden än som till exempel gruppordförande. I regeringssamarbetet får man inte gå över på de andra ministrarnas ärenden." Ni har nyligen blivit utsedd till utrikesminister och antytt att Ni hellre ser Er som statsrådets minister än presidentens minister. Ni har inte alltid dragit jämt med statsminister Lipponen, bl.a. beträffande EMU? Hur kommer samarbetet att flyta? "Det finns ingen anledning att tro att det kommer att uppstå problem. Beträffande förhållandet mellan presidenten, statsministern och utrikesministern så gäller det för samtliga partner att komma överens." Ni var i tiderna motståndare till EU, men har nu reviderat Er åsikt? Hur ser Ni på EU idag? "Jag har inte ändrat mina åsikter om EU de tio senaste åren, men kanske under de senaste 25 åren. Men så har också EU och världen förändrats en hel del." "Jag tror att EU-medlemskapet mer eller mindre har motsvarat förväntningarna. Det var inte i första hand ett ekonomiskt beslut, man kunde ju argumentera att vi via EEC-avtalet hade haft samma handelsekonomiska status också om vi hade valt att stanna utanför EU. Men det gällde då att välja om man ville vara med i beslutsfattandeprocessen. Och där har vi som ordförandeland stått i centrum särskilt mycket under det senaste halvåret. Man kan säga att Finland aldrig har haft ett så stort inflytande på europeiskt beslutsfattande som under denna period, och knappast någonsin mera kommer att ha det heller. Det har varit en historisk höjdpunkt." Hur ser framtiden ut för EU och vilka riktlinjer kommer Ni att följa som utrikesminister? "Integrationen kommer att framskrida om alla medlemsländer finner att det ligger i deras intressen. Ur ekonomisk synpunkt är det ju så att det europeiska samarbetet kommer att minska, relativt sett. I framtiden kommer globala organisationer, såsom till exempel WTO, att allt mer leda utvecklingen. Vad framtida riktlinjer beträffar så kommer jag att uppehålla kontinuiteten i den finländska utrikespolitiken och följa regeringsprogrammet." Ni har varit emot en alltför radikal privatisering av de statliga bolagen. Är det för att bevara de finska nationella 'flaggskeppen' eller är det snarare en investeringsfråga? "För tillfället finns det inte något privatiseringsprogram, besluten fattas från fall till fall. På handels- och industriministeriets befattningsområde finns det en del oanvända privatiseringsbefogenheter, så det finns ingen anledning för ministeriet att vända sig till riksdagen för att få fler fullmakter. Beroende på marknadssituationen kan det bli aktuellt att sälja, men man har för närvarande inga konkreta planer. " "Under de nuvarande börsförhållandena representerar det statliga ägandet ett annorlunda långsiktigt engagemang som ökar stabiliteten i näringslivet. Man kan nästan säga att det var en modenyck i ett visst skede att sälja och privatisera allt. Man har bevittnat ganska snabba och radikala förändringar i ägoförhållandena som efterföljts av allmän osäkerhet. Så jag tror att man börjar sätta värde på det långsiktiga engagemanget i ännu större utsträckning än tidigare. Staten är en krävande investerare, som vill ha en tillräcklig avkastning och dividender precis som vilken investerare som helst.Om så sker är det ju en bättre investering att hålla kvar det statliga ägandet, så länge det inte finns några nackdelar med det. Är det vettigt att i alltför snabb takt minska den offentliga skulden, om vi kan få högre avkastning från våra investeringar i de statliga bolagen?" "Samtidigt som de gamla motiveringarna till statligt ägande inte längre är aktuella kan man säga att betydelsen av nationellt ägande har ökat. Statligt innehav av aktier är väl det enda sättet i dagens läge att garantera inhemskt ägande." Ni säger att staten är en krävande ägare som investerar på långsikt. Ändå motsätter Ni Er aktieoptioner till ledningen, som ju kan anses vara ett sätt att binda ledningen på lång sikt? "HIM har ju nyligen beslutat om riktlinjer för premieringssystem till ledning och styrelse i statliga bolag. Där har man utgått ifrån att om man ska ta på sig ett optionssystem, som för övrigt är något jag inte rekommenderar, ska beslutet fattas från fall till fall och man bör följa vissa spelregler i uppbyggnaden av optionerna." "Man ska inte belönas för den allmänna gynnsamma kursutvecklingen. Endast ledningen för företag som klarat sig särskilt bra i jämförelse med konkurrenterna har rätt till belöning. Men jag förnekar inte att jag personligen ogillar optionssystemen, både ur ekonomisk och inkomstfördelningssynpunkt. Och om man motiverar optioner med att säga att det är ett sätt för företaget att binda ledningen på lång sikt har man inte lyckats särskilt bra. Enligt vissa uppgifter är genomsnittliga 'längden' hos optionsdirektörerna ca 2,5 år ­ och då kan man ju konstatera att optionerna fått helt andra följder än dem man avsett." Men optioner till ledningen införs ofta på krav av de utländska investerarna? "Jag tror att denna optionsiver kommer att minska och optionernas följder kommer att få allt mer kritik. Jag tycker det här bevisar att vi inte behöver följa alla moderiktiningar från USA. Vissa saker bör göras klart för utländska investerare: i Europa och särskilt i de nordiska länderna har vi ett annorlunda sätt att sköta våra företag. Visst vill vi ta hand om aktieägarna, shareholder value är ett viktigt mål, men det är inte det enda målet. Företagen i vårt samhälle har ju också andra ansvarsområden. Man kan säga att kapitalismen i Europa och kapitalismen i USA hela tiden har varit olika." Ni har bland annat kommenterat aktieoptioner till ledningen som ett hot mot den nordiska välfärdsmodellen. Hur kommer välfärdssamhället att passa in i EU och i ett globalt sammanhang? "Att vi haft denna välfärdsmodell har varit en förutsättning för att vi har kunnat vara med i integrationen. Samtidigt har det också i och med integrationen varit möjligt för oss att bygga upp den här välfärden. Samtliga nordiska länder är ju små länder som är beroende av internationell handel för att klara sig. Men det är klart att det finns frågetecken beträffande välfärdssamhällets framtid, bland annat gällande skattekonkurrensen och den ökade rörelsefriheten skatteobjekten har. Slutsatsen är att vi behöver spelregler också på europeisk nivå i form av vissa minimiskatter. Total skatteharmonisering är vi inte ute efter men vi vill minska skattekonkurrensen i EU-länderna. Annars urholkas finansieringsbasen för vårt välfärdssamhälle. Jag tror att utvecklingen går i den riktningen ­ även om vi inte kunde uppnå resultat på denna front under vår ordförandeperiod ­ att kapitalbeskattningen blir högre. Samma gäller visserligen också för andra skatter, till exempel energiskatten är ur ekologisk synpunkt mycket viktig." Era åsikter har alltid varit starkt socialdemokratiska. Hur passar de in i dagens värld där marknadsekonomi är dominerande? "Jag tror att den stora vågen nyliberalism från marknadskrafterna har stabiliserat sig. Jag tror att människorna, inte bara i EU utan i hela världen, har börjat fråga sig huruvida det inte finns utrymme för politik igen. Alla värden kan inte bestämmas av marknaden. I och med globaliseringen märker vi att de nationella mål vi har satt upp för att hålla marknaden i styr inte längre är tillgängliga och för att kunna hålla fast vid dessa mål behöver vi ett övernationellt samarbete. Den europeiska unionen är en möjlighet till detta, och det var också motiveringen för många varför vi skulle gå med. Jag tror fortfarande att det finns en social beställning på politik. Man kan hänvisa till Chet Bauman som i sin senaste bok In Search of Politics tar upp en paradox: samtidigt som den politiska och individuella friheten i världen aldrig varit så utbredd som idag, anser människor att de har mindre påverkningsmöjligheter både i samhället och på ett individuellt plan. Globaliseringen är den väsentligaste förklaringen till detta. Jag understryker det att det finns ett ökat behov av politiskt ansvar, som inte längre kan mötas bara på det nationella planet. Vi har nu sett att det här behovet fyllts av olika medborgarorganisationer, internationella NGO's, som blivit mycket betydande aktörer i den internationella politiken. Se bara vad som hände i Seattle! Dessa medborgarrörelser har framtvingat helt andra frågor på den internationella dagordningen än de frågor vi hade för fem år sedan. Vi kan inte längre bara diskutera hur vi ska bemöta internationell handel och öppna marknaderna, utan måste samtidigt också fråga oss hur vi kan bemöta olika social- och konsumentpolitiska krav." Det är lätt att måla upp skräckscenarier för hur världen kommer att arta sig. Hur ställer Ni Er till den globala framtiden, är Ni pessimist eller optimist? "Jag vill varken vara det ena eller det andra. Jag försöker vara realist, men man kan säga att temperamentsmässigt lutar jag kanske lite mera mot pessimism. En pessimist har större möjligheter till positiva överraskningar! Det finns mycket i världen som utgör hot: miljöförstöring, klimatförändringen, ökande inkomstskillnader. Men det positiva är att medvetandet om de globala problemen har ökat oerhört. Se bara på problemet med klimatförändringen! Under de två senaste åren har alla börjat betrakta detta som ett allvarligt problem. Den stora förändringen kan skönjas särskilt i näringslivet där många multinationella företag själva initierat åtgärder för att möta Kyoto-protokollens krav. Men man kan naturligtvis fråga sig om dessa åtgärder kommer för sent." Ni följer i Er fars fotspår. Sakari Tuomioja var både handels- och industriminister och utrikesminister. Har posten som utrikesminister varit ett långsiktigt mål? Vilka är era framtidsplaner efter den här posten? "Snarare handlar det om ett tillfälligheternas spel. Men det är klart att jag tar emot utmaningar som erbjuds mig. Vad framtiden beträffar så har jag inga planer. Jag tar en valperiod i taget. Jag har inte ens bestämt om jag ställer upp i några fler val. Jag är docent i historia och det finns många intressanta frågor jag gärna skulle utreda om jag bara hade tid. Alltid hittar man intressanta saker att sysselsätta sig med, men det är en annan sak att hitta någon som är villig att betala en lön för det!" Lena Lindfors Erkki Tuomioja, ett kontroversiellt val? Erkki Tuomioja med en lång bakgrund av radikalism i utrikespolitiska frågor har utnämnts till utrikesminister efter blivande presidenten Tarja Halonen, även hon med en bakgrund i 60-talets radikalism. Tuomioja gjorde dock internationella frågor till sin egen specialitet, och var framträdande motståndare t.ex. till EEC-avtalet i början av 70-talet. Då EU-medlemskapet blev aktuellt var Tuomioja ambivalent, men dock i princip för medlemskap: han var med i kampanjrörelsen för EU-medlemskapet. Däremot motsatte han sig Finlands deltagande i EMU. Beträffande Tuomiojas Europa-linje kan sägas att han nästan konsekvent har haft fel i sina hittillsvarande linjedragningar, i förhållande till den utrikespolitik han nu skall börja driva. Kanske han någon gång kan kosta på sig att säga åt sina kolleger inom EU ­ eller varför inte väljarna i Finland ­ att han haft fel så gott som varje gång hittills, och att det lyckligtvis inte har gått så som han själv tidigare ville ha det. Detta betyder likväl inte att han skulle behöva bli en dålig utrikesminister. Som handels- och industriminister har han uppvisat en resultatinriktad pragmatism, och man kan förmoda att samma linje även fortsätter i utrikesministeriet. Bevisbördan ligger emellertid på honom att visa att han kan fungera framgångsrikt som utrikesminister trots sin bakgrund. Med den intelligens och begåvning han besitter har han dock förutsättningar att kunna bli överraskande framgångsrik som utrikesminister, och förmodligen kommer han att arbeta hårt för detta skall lyckas. Om inte en linjedragning från det förflutna förstör alltsammans. Tuomioja förfäktade länge rentav en slags antiamerikanism, och amerikanerna kan ibland ha ett mycket långt minne i sådana frågor. Detta är faktiskt ett experiment från finländsk sida: för första gången någonsin utnämner man till en ansvarsfull post inom utrikespolitiken en person med en antiamerikansk bakgrund. Det är en risktagning som om den misslyckas kan komma att slå tillbaka mot Finland överraskande hårt. "Jag tror inte det kommer att påverka hans ställning som utrikesminister", säger en av landets främsta politiska sakkännare, minister Jaakko Iloniemi. "Jag tror att han säkert kommer att försöka göra sitt bästa som utrikesminister. Och jag tror inte att man från amerikansk sida kommer att göra detta till ett problem", säger minister Max Jakobson, som känner till Washingtons sätt att tänka. För en finländsk utrikesminister blir det i längden omöjligt att fungera om han är persona non grata i Washington. Dessutom skadar en sådan utnämning Finlands intressen. USA är den enda supermakten i världen, och relationerna till USA blir EU:s viktigaste utrikesfråga. Finland har traditionellt haft goda relationer till USA, och detta har ibland i utsatta lägen varit av stor betydelse för Finland. I synnerhet i en mer kritisk tid än nu kan det vara fatalt att ha en utrikesminister som inte har bästa möjliga relationer till Washington. För Tuomioja blir det en mycket hög prioritet att även för egen del skapa goda relationer till USA, för att inte hans utnämning skall bli en belastning för Finland. Janne Salonen Erkki Tuomioja i korthet Född: 1946 i Helsingfors Utbildning: student 1965, Helsingin Suomalainen Yhteiskoulu; ekonom 1974, Helsingfors handelshögskola; pol.kand. 1971, pol. lic. 1980, pol.dr. 1996, Helsingfors universitet Karriär: ekonom. o. marknadsundersökare, Rautaruukki 1975-77; bitr.stadsdir. i Helsingfors 1979­91; riksdagsm. 1970­79, 1991­; ordf. för stora utskottet; medl. i Helsingfors stadsfullm. 1967­79, handels- o. ind. min. 1999­00, utrikesmin. 2000­ Förtroendeuppdrag: medlem av Nestes förvaltningsråd 1976­98; Finnfund 1979­, Fortum 1998­, ordförande för Elantos förvaltningsråd 1983­95, medlem av styrelsen för Finlands olympiska kommitté 1980­92 Familj: hustru