Pohjola har själv bäddat för skandias intåg som ägare. pohjola är en av de sista stora ägarna i finländsk industri och borde lätta på sina ägarposter, främst nokia, för att minska på risken för ägarmissbruk då skandia tar över. Nyheten på trettondagsaftonen att svenska försäkringskoncernen Skandia har köpt MeritaNordbankens hela innehav i Pohjola-försäkringskoncernen briserade som en bomb och har utlöst chockvågor bland beslutsfattare i Finland. Skandia köpte över 12 procent av aktiestocken, och har därmed seglat upp som Pohjolas näst största ägare, med nära en fjärdedel av aktiestocken och en tredjedel av röststyrkan. Nyheten var långt ifrån oväntad: det har redan i ett par års tid varit känt att Skandia har velat öka sitt ägande i Pohjola, och stärka det redan existerande samarbetet mellan Pohjola och Skandia. Detta är även det spinn som Pohjola-ledningen med chefdirektör Iiro Viinanen i spetsen nu anlägger på Skandias förvärv. Allmänt väntas att Skandia även strävar till att förvärva Pohjola-koncernens största aktieägares, ömsesidiga livförsäkringsbolaget Suomis kontrollpost i Pohjola, som uppgår till 25 procent av aktiestocken och 40 procent av röststyrkan. Också två övriga ledande aktieägare, UPM-Kymmene och Fortum, vardera med någon procent av aktiestocken, är av allt att döma mer än villiga säljare. Om Skandia lägger vantarna på alla dessa andelar, återstår sedan att göra ett offentligt bud på resten av Pohjola, förmodligen i utbyte mot aktier i Skandia. Från Skandias ledning har sagts att Skandia inte 'i dag' är intresserat av att bjuda på Suomis Pohjola-post och ytterligare öka sitt ägande i Pohjola, men detta uttalande innehöll en tydlig brasklapp. Förmodligen kommer man dock att avstå från att ge ett bud på Suomis post: om denna distribueras på marknaden och kanske konverteras till den röstsvaga B-serien, framträder ju Skandias position som Pohjolas huvudägare i alla fall allt tydligare. Men om posten ser ut att gå till någon konkurrerande utländsk intressent, säg S-E-Bankens Trygg Hansa eller tyska giganten Allianz, kan det bli nödvändigt för Skandia att agera. Skandia talar om 'fördjupat samarbete' med Pohjola, men av allt att döma siktar man snarare på ett regelrätt förvärv. Det är inte alls fråga om något jämbördigt samarbetsförhållande. Det är signifikant att Skandia-chefen Lars-Eric Petersson i sin intervju i Kauppalehti, där han använder många varma ord om Finland, inte på något sätt dementerar att Skandia siktar på att förvärva hela Pohjola.  Pohjola nobbade Leonia Under större delen av 1998 var tanken uppenbarligen att MeritaNordbankens och Suomi-bolagets poster hade sålts samtidigt, och då skulle även Pohjola-ledningen ha varit med om att utse köparen. "Ännu i slutet av fjolåret trodde vi att posten skulle gå till Leonia", säger en initierad bedömare i Merita. Då låg Pohjola, Leonia och staten i förhandlingar: tanken var att Leonia hade övertagit Meritas Pohjola-post i utbyte mot statens aktier i Merita. Men i slutändan var Pohjola-ledningen inte intresserad av Leonia som partner: Leonia uppfattades inte som tillräckligt attraktivt. Frågan är egentligen varför Viinanen och Pohjolas inflytelserika vice VD Pirkko Alitalo i slutet av 1996 gav korgen åt Merita (som ännu ej hade börjat tala med Nordbanken), och som hade varit en nog så attraktiv part för Pohjola. Kombinationen Pohjola-Merita hade varit den attraktivaste bancassurance-lösningen ur Pohjolas synvinkel, men genom att välja bort Merita valde Pohjola-ledningen samtidigt att inte gå bancassurance-vägen. Därmed valde man medvetet eller omedvetet att gå in för modellen med en försäkringspartner: Sampo hade varit det inhemska alternativet, men ett Pohjola-Sampo hade kanske varit för mycket för myndigheterna att svälja. Därmed har en starkare utländsk partner blivit det naturliga valet för Pohjola, och genom att Skandia och Pohjola redan sedan tidigare har ett korsägande och ett visst samarbete, har Skandia hela tiden varit den naturligaste utländska partnerkandidaten. Genom sitt agerande har Pohjola-ledningen själv bäddat vägen för Skandias ökade inflytande. Åtminstone Alitalo har hela tiden flaggat för ett ökat samarbete med Skandia, samtidigt som Viinanen har visat en tydlig irritation över Skandias inviter. Vad Viinanen själv egentligen har velat åstadkomma har inte varit klart; det verkar som om Viinanen inte skulle ha haft en kontroll över utvecklingen. I en tv-intervju kom det fram att chefdirektör Viinanen inte var förvånad över att Skandia hade köpte Meritas post, trots att han underrättades om affären endast några timmar innan den offentliggjordes. Detta var inte ett övertygande sätt av Skandia-chefen att visa att han menade allvar med sina vackra fraser om fördjupat samarbete. Det är lätt att förstå varför Viinanen i tv-intervjun framträdde resignerad, nästan deprimerad: han tog fasta på Skandias fraser om fördjupat samarbete, men verkade inte själv riktigt tro på dem. De facto var ju Skandias förvärv av MeritaNordbankens Pohjola-post en fientlig åtgärd, även om ingen av de inblandade offentligt medger det.  Alternativ? "De facto var Skandias förvärv av en fientlig åtgärd, även om ingen av de inblandade offentligt medger det." Skandia håller på att ta ett mycket fast grepp om Pohjola: detta kommer att märkas konkret redan på vårens bolagsstämma, då Skandia kommer att kunna kräva minst två ledamöter i Pohjolas styrelse. För Pohjola-ledningen blir det då nästan omöjligt att försöka förhandla med någon annan part om Suomi-bolagets aktiepost. Och endast ifall denna post går till någon annan köpare än Skandia, kan Skandias frammarsch inom Pohjola stoppas, om man nu vill göra det. Frågan är dock om det finns någon alternativ trovärdig inhemsk köpare som vore beredd att hosta upp minst 3 mrd mk för Suomis Pohjola-post. Alternativa utländska köpare skulle väl kunna finnas, t.ex. Allianz. Men varför vore Allianz att föredra som köpare framom Skandia? "Suomi-bolagets ledning har redan fullmakt från Suomis representantskap att sälja Pohjola-innehavet, men förmodligen kommer denna fråga ändå att gå till representantskapets sammanträde, tidigast i månadsskiftet april-maj, tillsammans med frågan om överförandet av Suomis försäkringsstock till Pohjola", säger Suomis VD Jorma Hämäläinen. På senare tid har Suomi-bolagets ledning allt tydligare velat distansera sig gentemot Pohjola-ledningen, även om Suomis VD ingår i Pohjola-försäkringsgruppens ledningsgrupp, och bl.a. Viinanen i Suomi-bolagets ledningsgrupp. Köparen av Suomis Pohjola-aktier ­ som trots Skandias dementier ändå kan vara just Skandia ­ kan dock komma att presenteras redan för Suomis förvaltningsråd som i mars samlas för att behandla revisionsberättelsen för 1998. Hämäläinen vill inte kommentera om det redan föreligger något bud på Pohjola-posten, vilket tyder på att ett sådant bud kan finnas, trots allt möjligen från Skandia. En möjlighet kan vara om intressenterna bakom Pohjola-gruppens pensionsförsäkringsbolag Ilmarinen, industrin och fackorganisationerna, enas om att Ilmarinen till ett högt pris borde förvärva Suomis Pohjola-aktier. Detta skulle var analogt med sättet på vilket Sampos ägande våren 1998 cementerades inom egna försäkringsgruppen, hos pensionsbolaget Varma-Sampo. Ilmarinen, där Pohjola tidigare var majoritetsägare, är numera ett helt självständigt pensionsbolag, som dock fortfarande medverkar i Pohjola-försäkringsgruppen. Aktiespararnas ordförande, professor Jarmo Leppiniemi, som inom Suomi har varit galjonsfigur för motståndet mot att Suomis försäkringsstock och förmögenhet överförs till Pohjola, har i Kauppalehti föreslagit att Suomis Pohjola-aktier skulle delas ut till försäkringstagarna, som kompensation för överförandet av Suomis förmögenhet till Pohjola. Det låter som ett mindre väl övervägt förslag av professorn, eftersom denna åtgärd snarast skulle accentuera Skandias position som dominerande ägare i Pohjola. Dessutom är Pohjola-innehavet värt ca 3 mrd mark, mot att Suomis förmögenhet har värderats till 7 mrd mk. Från detta bör dock ansvarsskulden avdras. Mycket vettigare hade Leppiniemis andra förslag varit, att Pohjola hade betalat för Suomis nettoförmögenhet genom en riktad emission till Suomis försäkringstagare. Det är en fullständig gåta varför Pohjola-ledningen inte från första början har velat gå in för denna mest naturliga och rättvisa lösning, även om den kanske hade varit något mödosam att genomföra. Det verkar som om Pohjola-ledningens ursprungliga ambition var att komma över Suomis förmögenhet mot en minimal kompensation, utan relation till Suomis verkliga värde. Pohjola-ledningens egen snålhet och motvilja att från början gå in för att erbjuda full kompensation till Suomis försäkringstagare är huvudorsaken till att Pohjolas ställning nu är så utsatt, och att koncernen är på väg att glida in i Skandias famn. Men inte heller genom en riktad emission till Suomis försäkringstagare skulle Skandia realistiskt kunna stoppas: Skandias dominerande ägarposition skulle inte beröras, och Skandia skulle på den öppna marknaden kunna suga upp en stor del av en sådan emission. Förmodligen är det nu ändå för sent att genomföra en sådan, eftersom detta skulle förutsätta Skandias medverkan.  Känsligt ägande i Pohjola En möjlighet som återstår är att Suomi-bolagets representantskap helt enkelt besluter att Suomi återupptar sin självständiga verksamhet, och skrinlägger beslutet att sälja Pohjola-innehavet. Men detta skulle leda till kompensationskrav från Pohjolas sida, eftersom Suomi avstått den aktiva egna försäkringsrörelsen till Pohjola. En krånglig process vore då förestående. Frågan om Pohjolas ägande ­ liksom Sampos förra våren ­ är så känslig i Finland eftersom Pohjola är en stor ägare i Finlands industri. Pohjolas ställning har relativt sett stärkts av att MeritaNordbanken och gamla industriella storägare som UPM-Kymmene dragit sig tillbaka som ägare för att koncenterar sig på sin kärnbusiness. Den gamla ägarcirkelns sönderfall börjar nu vara total. Det var förstås på många sätt ett ohälsosamt korsägarmönster ­ men inga genuina ägare har trätt till i stället. Pohjolas ägarposition i Nokia gör Pohjolas ägande extra känsligt. I takt med att övriga storägare, UPM-Kymmene och MeritaNordbanken kraftigt har minskat eller avyttrat sina positioner ­ och även t.ex. Sampo-försäkringsgruppen rätt kraftigt minskat sitt ägande (förutom pensionsbolaget Varma-Sampo) ­ har Pohjolas post i allt högre grad framträtt som en kontrollpost i Nokia. Pohjola har visserligen under 90-talet sålt ut en stor del av sitt Nokia-innehav för att kunna redovisa en vackert stigande resultatkurva. Pohjolas försäkringsrörelse har ju inte varit så lönsam, utan vinsterna har hämtats från realisationer av bl.a. Nokia-innehavet. Skandia har haft liknande problem, vilket är en huvudorsak till Skandias intresse för Pohjola. Man kan t.o.m. säga att det för övriga innehavs del egentligen inte vore särskilt problematiskt att Pohjola glider in i Skandias ägo, men för Nokias del är detta definitivt ett mycket problematiskt perspektiv ur Nokias och finländsk synvinkel. Pohjola-postens karaktär av kontrollpost framträder ännu tydligare om man bortser från Nokias eget innehav, som nyligen repatrierades från Holland till Finland (dotterbolaget Nokiterra Oy), och som står för 16 procent av rösterna i Nokia, och om Suomis försäkringsstock och förmögenhet (inklusive Suomis betydande Nokia-innehav) snart sammanslås med Pohjola. Då stiger Pohjolas ägande i Nokia till närmare 10 procent av röststyrkan, och närmare 20 procent av den effektiva röststyrkan, eftersom nästan hälften av Nokias röststyrka ligger spridd för världens vindar i utländska institutioners händer, registrerade i olika förvaltarregister. I praktiken kan sägas att den som förfogar över Pohjola-posten är huvudägare i Nokia.  Övriga ägare Förvisso finns fortfarande andra större finländska ägare kvar, och Pohjolas post räcker inte ensam till kontroll av Nokia, ens sammanräknad med Suomi-bolagets innehav. Bland de övriga större ägarna finns pensionsbolagen Ilmarinen, som märkligt nog kraftigt har minskat på sitt innehav senaste år, samt Varma-Sampo. Även Industriförsäkring, som ingår i Sampo-koncernen, är fortfarande en stor ägare trots att man har avyttrat en stor del av sin post. Svenska litteratursällskapets innehav är alltjämt stort, trots att det har minskat något, och dess position bland storägarna har snarast stärkts genom att så många andra storägare mycket kraftigare har minskat sina innehav. Litteratursällskapet befinner sig nu som nummer sex bland storägare, om Nokias egen post och de förvaltarregisterade aktierna lämnas obeaktade. Under den närmaste tiden kan litteratursällskapets position komma att stärkas ifall UPM-Kymmene avyttrar återstoden av sitt innehav, och t.ex. Sampo-gruppen fortsätter att sälja ut. Man kan förresten kanske vänta sig att Sampo avyttrar en stor del av sitt innehav i UPM-Kymmene och kanske även i Nokia, och i stället stärker sin ägarposition i nya Stora-Enso, varvid Sampo skulle bli en privat finländsk ägarmotvikt till Wallenbergs Investor. Sampos styrelseordförande är Stora-Ensos Jukka Härmälä. Litteratursällskapets post i Nokia har ett dagsvärde av gott och väl över 2,7 mrd mark. Också Sigrid Juselius' stiftelse har i det stora hela hållit sitt innehav, som numera är värd i miljardklassen. Pohjolas glidande in i Skandias famn, förmodligen ännu stärkt med Suomi-bolagets förmögenhet, kunde bli mycket problematiskt för Nokias del ifall Skandia-ledningen får för sig att på något sätt försöka börja manipulera med den kontrollpost i Nokia man då kommer över, t.ex. genom att överväga en försäljning till Nokias konkurrent Ericsson, där Skandia också är storägare. Det är inte sannolikt att Skandia hemfaller till ansvarslöshet, men det kan ändå vara skäl att vara medveten om att risken för detta kan uppstå. Detta vore ett helt intolerabelt perspektiv, och det kunde vara skäl att t.ex. Finlands statsminister även skulle göra detta helt tydligt från finländsk sida. En fusion mellan Ericsson och Nokia, som med rådande kursvärden kunde ske till lika villkor, ungefär med relationstalet 60-40 till Nokias favör, kan i något skede bli aktuellt och önskvärt, men det är inte önskvärt om detta sker till följd av Skandias manipulationer efter att Skandia via Pohjola lyckats kapa åt sig en kontrollpost i Nokia, och utgående från Ericssons intressen. Ifall Skandia fullföljer förvärvet av Pohjola med förvärv av Suomi-bolagets post och andra poster i Pohjola, borde Pohjolas och Suomis innehav i Nokia kraftigt bantas ner. Därefter skulle det egentligen inte finnas någon tungt vägande orsak varför Pohjola inte skulle kunna helt och hållet övertas av Skandia. Pohjola och Suomi borde egentligen redan nu börja avyttra stora delar av sina Nokia-innehav för att det inte skall behöva uppstå frågetecken kring detta. Därigenom skulle kontrollposten inte längre finnas, utan Pohjolas position vore en bland raden av institutionella storägare, varvid risken skulle avlägsnas för ett missbruk av denna kontrollpost ifall Pohjola övergår i ny ägo. Janne Salonen