Månadens Person: Timo Mänty, VD för Finnkino: Publiken har rätt att bli bortskämd "Dagens växande tittarsiffror är långt återerövrad publik. Folk vill trivas på bio, inte bara se en film." Kontrasten mellan det trista industriområdet ute i ingenstans i Vanda, och lampraderna som kantar varje trappsteg på den röda trappan upp till Finnkinos huvudkontor är slående, och symboliserar om man så vill skillnaden mellan The Real World och The Reel World. Det är ingenting av finländsk gråblyghet över entrén. Här jobbar drömfabrikernas sista viktiga länk till publiken ­ en publik som de senaste åren åter diversifierats och breddats. Filmen lever i en uppspiral just nu. Och Rautakirja-dottern Finnkino ser till att få, och baka, sin del av gräddtårtan. Finnkino med megacentret Tennispalatset ­ och totalt 19 biografer i nio städer ­ är marknadsledare i Finland, men inte ostört: svenska Sandrew Metronome bjuder sedan hösten 1998 den inhemska jätten sin spets i huvudstaden med biografcentret Kinopalats och ärevördiga Maxim (se ruta på nästa uppslag). Men Finnkinos VD Timo Mänty litar på det egna konceptet, och understryker att megabiografcentren gav upptakten till konkurrens, inte omvänt: "Kinopalats-projektet, alltså upprustning en av Kajsaniemigatans biografutrymmen som i tiden bl.a. hetat Bio Boston, senare Formia, hade redan påbörjats, då Tennispalatsets framtida användning för fyra år sedan kom upp till behandling i stadsfullmäktige. Ett förslag var att inreda byggnaden till biografcenter. För Finnkino var Tennispalatsets potential mer lockande än Kajsaniemigatan, och bolaget fokuserade sina resurser och sin planering på detta paradprojekt, som uppfyllde kriterierna på ett modernt flersalscenter enligt redan på kontinenten framgångsrikt prövat recept. Beslutet lämnade fältet fritt i Kajsaniemi, och det vakuum där uppstod då vi drog oss ur fylldes av svenska Sandrew Metronome som etablerat sig i Finland 1997 och redan drev Maxim. Kinopalats, som tack vare vårt tidigare planeringsarbete hade ett försprång, kunde öppna tre månader före Tennispalatset, som körde igång 26 februari senaste år." Vad betydde de tre 'missade' månaderna för Tennispalatsets intäkter? "Boxofficemässigt viktigast var att vi gick miste om hela Titanic-året 1998, och vi missade de viktiga startveckorna för Vägen till Rukajärvi; merparten inhemska premiärer är i januari-februari. Men vi har rikligt kompenserats med 1999 års övriga kassafilmer, som Vagabonden och svanen, megaframgångarna Shakespeare in Love, Star Wars, Matrix, Bond-filmen Världen är inte nog, och Det sjätte sinnet. Våra tittarsiffror för 1999 ­ som inkluderar Tennispalatsets första tio månader ­ uppgick till 3 750 000; tittarsiffrornas ökning jämfört med 1998 var runt 8 procent." Vilka filmer tror du blir viktiga kassamagneter under våren? "Av inhemska nyheter har Hem till Österbotten som baserar sig på Antti Tuuris Finlandiaprisbelönta roman haft premiär. Andra inhemska nyheter blir bl.a. Mika Kaurismäkis Highway Society, Lauri Törhönens Övergivna hus, övergivna gårdar baserad på Laila Hietamies roman och Ere Kokkonens filmatisering av Arto Paasilinnas Hurmaava joukkoitsemurha. Av utländska filmer som väntas dra välfyllda salar kan nämnas American Beauty, Toy Story 2, Leonardo Di Caprio-filmen The Beach samt Talented Mr. Ripley." Tvärtemot trenden under gångna år ­ Turhapuro-filmerna undantagna ­ tycks inhemska filmer nu vara säkra kort för biografer att satsa på, och kniper 27 procent av tittarna. Handlar det om patriotism eller filmkunnande? "Jag tror att den nya generationen inhemska regissörer har lärt sig att göra filmer som folk vill se ­ inte filmer för varandra eller kritikerna. Det tycker jag är glädjande, inte bara som VD för Finnkino, utan också som entusiastisk filmkonsument. Film har inte riktigt nån mission om den inte blir sedd, helst av en talrik publik. En kliché från tidigare år var 'ju färre åskådare, dess bättre film', men jag har inte sett att filmkritikerna skulle ha sablat ner Vägen till Rukajärvi, den största inhemska succén på åratal." Var kommer de stora tittarsiffrorna för inhemska filmer ifrån? "Det är långt 'återerövrad' publik. En betydande del av dem som bidrog till tittarsiffrorna för Vägen till Rukajärvi och Vagabonden och svanen är personer som inte varit på bio på åratal! Och det gäller överlag som förklaring till att tittarsiffrorna stigit markant de senaste åren och totalantalet biobesök 1999 nådde över 7 miljoner. Tillväxten förklaras inte med gruppen heavy users, biobesökarbulken i åldern under 26 år; deras besöksfrekvens är redan så hög att där helt enkelt inte finns praktisk marginal för ökning. Men de äldre biobesökarna som länge lyst med sin frånvaro har kommit tillbaka i växande skaror." Detta är lätt att numera notera i salongen, även utan gallupundersökningar. Vilka faktorer har stött trenden? "Å ena sidan filmernas, å andra sidan biografernas kvalitetshöjning. Filmernas bild- och ljudkvalitet förbättras kontinuerligt i takt med tekniska satsningar, och generellt sett sker en produktutveckling också överlag då det gäller innehåll och förverkligande; yrkeskunskapen inom branschen, liksom i alla branscher, förbättras, och det som är dåligt gallras ut. I sista hand av konsumenterna, som idag har ypperliga valmöjligheter. Men även de bästa filmer saboteras av tekniskt undermålig, otrivsam visningsmiljö. Det är inget sammanträffande att biografbranschens utförsår sammanföll med att biografteatrarnas interiörer och tekniska utrustning utdaterats, och biobesöken långt förlorat sin funktion som angenäm totalupplevelse i tilltalande utrymmen. Jag vill påstå att det inte var videoboomen som körde biograferna in i en återvändsgränd, det var biografbranschen själv, som inte i tid fångat upp signaler om förändringstryck." Och när de sedan uppdaterades och nyinreddes kom tittarna tillbaka? "Precis. I grunden handlar det om att all fritids- och upplevelseindustri kontinuerligt måste utvecklas och förbättra beredskapen att erbjuda tjänster och produkter som kvalitets- och prismässigt uppfyller användarnas alltmer alerta krav. Restauranger renoverar och kör in nya koncept, varför skulle biografbranschen kunna slå sig till ro med stagnerad eller försämrad kvalitetsnivå?" Finnkinos egen upprustningsstrategi har varit offensiv. Redan det första nya flersalscentret Fantasia i Jyväskylä 1993 gav positiva erfarenheter, och de färskaste storsatsningarna Tennispalatset i Helsingfors, Plevna i Tammerfors och nybygget Promenadi i Björneborg öppnade alla senaste år. Nu förhandlar bolaget om en tomt för ett nytt center i Åbo. "En gemensam nämnare för det nya konceptet med entertainmentcentra är samarbete med kompletterande företag som restaurang-, kafé-, fastfood- och godiskedjor och som i Tennispalatset muséer och 'filmbutiker' eller som i Promenadi en konsertsal Det ger mervärde och mermöjligheter för biobesökarna. Självklart skall kvaliteten på alla tjänster kring själva biobesöket vara hög, från smidiga biljettköp och effektiv programinformation till toppåtergivning, bekvämlighet och rymlighet, och naturligtvis mångsidigt programutbud. Publiken har blivit kräsnare gällande helhetskvaliteten ­ men också belönat efforterna att skämma bort den." Vilka är Finnkinos kärnområden idag? "Biografverksamheten är den viktigaste biten. Vi har med ca 22 procent av biografstolarna en tittarmarknadsandel på runt 57 procent. I liten skala har vi fortfarande också filmimport och -distribution, men bulken av filmdistributionen på den finländska marknaden sköts av de amerikanska studiorna själva, vilket är vettigt: de känner sina produkter, och har stor riskberedskap. Videodistribution är näststörsta biten och står för 25 procent av vår omsättning. Vi har också egen textningsfirma, Interprint, som textsätter filmer och video." Finnkino expanderar nu internationellt, hur är utsikterna på den sektorn? "Vi har dotterbolag i Estland och Lettland. AS MPDE, Motion Picture Distribution of Estonia med biografer och distribution har en marknadsandel på 60 procent. Vi börjar i vår bygga det första baltiska flersalscentret i Tallinn med 11 salar och 2 000 platser. Baltic Cinema SIA i Riga har 50 procent av marknaden. Vi undersöker nu marknadsutsikterna i Litauen, S:t Petersburg och Moskva. Dessa närområdesmarknader har enorm tillväxtpotential och vi har det kunnande som där finns ett behov av." Med öppna EU-gränser är ju dörren öppen också hit, vilket Sandrew Metronome redan illustrerat. Borde Finnkino försvara det finländska filmfortet? "Jag tror att konkurrens gagnar alla som seriöst satsar på kvalitet. Och tittartillväxten som svarat på utbudet nya teaterkoncept visar att det finns en efterfrågan. Marknaden är inte statisk, och nya operatörer är en naturlig utveckling. Nu etablerar sig tyska och amerikanska operatörer i Sverige, nästa landstigning är kanske Finland. Denna liksom andra branscher globaliseras." Hur ser du filmens utsikter på 10­20 års sikt? Har nya media strypt branschen eller går vi ännu på bio? "Folk har sett på film i hundra år, och ingenting talar för att behovet av denna underhållning skulle försvinna. Egentligen är film teater, och teater är det äldsta sättet att berätta en historia eller framställa en idé. Både teater och bio har en viktig social funktion som samvaroform." Hur växelverkar den demografiska utvecklingen och branschens tilltag? "Det ser vi faktiskt redan idag: med rymligare inredning i salarna och föreställningar också på dagtid har bio blivit attraktivt för t.ex. en äldre publik som kanske ogärna ger sig in till stadskärnan efter mörkrets inbrott. Jag finner det inte heller uteslutet att filmproducenter kanske i ökande grad kommer att beakta den växande äldre målgruppens preferenser. Men dessutom har filmer ofta tagit upp teman som är universella och talar till alla ålderskategorier." Redan nu produceras digitala filmer 'utan skådespelare'. Tror du att filmskådespelarna försvinner då tekniken gör dem överflödiga? "Nej. Jag tror att människor går på bio för att se människor ­ riktiga människor. Den digitala tekniken revolutionerar distributionen och kommer att möjliggöra samtidiga världspremiärer då distributionen sker per satellit, inte med dyra kopior...det kräver massiva investeringar för biografbranschen, men 'syns' inte i salen. Återgivningstekniken har redan utvecklats nästan så långt det går." Vilket är ditt eget förhållande till film? "Jag har en 'entertainmentrelation' till filmen: en rekreationsform bland många andra. Jag har alltid sett massor av film, förrän jag hade tre barn såg jag i praktiken alla filmer som importerades till landet. Men jag är ingen egentlig filmfreak, och läser knappast alls filmlitteratur. Mina favoritregissörer är Woody Allen, Quentin Tarantino och bröderna Cohen ­ deras filmer ser jag om och om igen. Ragnhild Artimo   "It's A Wonderful Life" i regi av Rautakirja Finnkino grundades för att rädda filmbranschen i Finland. Med facit i hand fullföljde bolaget i många avseenden denna mission. I mitten av 80-talet hade den allt hårdare konkurrensen om marknadsledarskap inom filmdistribution och biografverksamhet lett till olönsamhet och växande skuldsättning. Teatrarnas tittarsiffror hade rasat från 9,1 miljoner 1983 till 6,3 miljoner 1986. För att rädda vad som räddas kunde gick 34 företag ­ bl.a. Kinosto, Adams-Filmi och Kino-Savoy ­ samman och bildade i september 1986 Finnkino Oy. Initiativtagare var ledningsgruppen inom Kinosto: dess VD Jukka Mäkelä som också blev det nygrundade bolagets VD (och vars farfar i tiden grundat 'filmfamiljens' Kinosto), hans kusin Juha Mäkelä samt Markku Koistinen. Vid grundandet ägdes Finnkino av Filmipooli Oy (A-aktier), ägt av nämnda trio med Jukka Mäkelä som huvudägare. Senare breddades ägarbasen med bl.a. Fazer Musik och FBF-Värdepapper (FBF med 43 procent av A-aktierna), Tuukka och Mauno Mäkelä, Thomas Adams, bröderna Kaurismäkis Senso Film, och filmregissören Mikko Niskanens Country-Filmi.Efter tre år köpte Filmipooli tillbaka Fazers samt Tuukka och Mauno Mäkeläs aktier. Finnkino startade i januari 1987 med 135 biografer på 30 orter, 820 anställda och en marknadsandel på nära 80 procent. Bolaget började med 150 Mmk i bankskulder, omsättning 135 Mmk, underskottet 27 Mmk och ambitionen att säkra överlevnadsmöjligheter för kvalitetsfilm i Finland. Denna idealism hade varit Kinostos ledstjärna ­ och dess undergång. Jukka Mäkelä, redovisningsekonom till utbildningen och uppvuxen med film, älskade film mer än pengar, och hade bundit upp all sin egendom i företagets finansiering. Som huvudägare hade han över hälften av rösterna. Under hans VD-skap inkluderade verksamheten inte bara biografer, filmimport och -distribution, utan även produktion och finansiering av inhemska filmer. Dessa blev inte alltid ekonomiska framgångar. Men Finnkino höll hakan över vattnet, och betalade av på skuldpaketet från etableringen. Resultatutvecklingen i början av 90-talet var bättre än under 80-talet, men fluktuerade markant. Då Finnkinos värde ökade blev bolaget för FBF potentiellt realiserbart, och banken började 1991 pejla marknadsintresset för det. Bakom ­ framgick det senare ­ låg också bankens egen jäsning som föregick fusionen med KOP; den bankdirektör vid FBF-kontoret vid Järnvägstorget som beviljat Finnkinos lån fick sparken ­ och hans efterträdare, som blev Finnkinos styrelseordförande, fick sedan i sin tur sparken då Merita bildats. FBF:s ville sälja aktierna till danska Nordisk Film som gav en offert på 50 Mmk, vilken FBF avslog. Rautakirja gjorde då ett erbjudande som inte kunde avvisas och köpte Finnkino för 70 Mmk och tog över bolagets dåvarande skulder, 45 Mmk ­ Finnkino hade decimerat skulderna 150 Mmk till 115 Mmk. Säkerheter för skuldpotten 45 Mmk var Jukka Mäkeläs egendom. Åtta år efter grundandet blev Finnkino en del av Rautakirjas supermarket för läsprodukter, godis och snabbmat. Mäkelä fick kvarstå som VD. Mäkeläs och Rautakirja-Finnkinos gemensamma vandring blev kort och stormig. Prognosen för en gemensam vision var inte den bästa. Formellt slutade samarbetet 2 januari 1995 på initiativ av Rautakirja. Finnkino leddes efter Mäkeläs avsked av Elma Pehkola. Timo Mänty tillträdde som VD i januari 1996. Mänty ser film som rekreationsbusiness, inte primärt som kulturarbete. Operationssättet är uttalat marknadsförankrat. "Vi konkurrerar om tittarnas fritid med allt mellan soffhörnan och Hartwall Arena". Utmaningen är att erbjuda upplevelser som det lönar sig att ta sig till bio för. "Finländarna använder i snitt en promille av sin fritid till biobesök. Om vi lyckas fördubbla den kvoten blir det två promille, knappt 10 minuter i veckan! Här finns tillväxtpotential." 1996 föll de finländska tittarsiffrorna till 5,3 miljoner biobesök. "Garvade branschexperter sa att det inte går att vända utvecklingen", minns Mänty om sin entré i filmbusinessen. Men de hade fel. Besökssiffrorna har fluktuerat men nådde 1999 för hela landet upp till ca 7 miljoner ­ nära siffran 1989. Finnkinos egna tittarsiffror har ökat, 3,46 miljoner 1998 och 3,75 miljoner 1999. Antalet biografer och personalsiffran har trimmats från startens överkapacitet till nuvarande 19 teatrar i nio städer, och ca 360 anställda. Resultatutvecklingen de senaste åren har stabiliserats.1996 uppvisade Finnkino ett resultat på ­13 Mmk, 1997 hade resultatet förbättrats med 20 Mmk till 7 Mmk, 1998 till 8 Mmk, och uppges för 1999 vara i samma klass som 1998. Ragnhild Artimo Den stora illusionen vs. spelets regler... Jukka Mäkelä är svår att nå per telefon. Han svarar inte alltid. Han är sjukpensionerad, för kronisk depression. Hans företag Laguna Film, grundat efter avskedet från VD-posten på Finnkino, har inte stor verksamhet. Egentligen arrangerar Laguna bara den årliga filmfestivalen i Nyslott. Varför fick du sparken från Finnkino, som du hade varit med om att grunda, ägt och lett åtta år? "Jag var omöjlig som person. Jag var svår att samarbeta med, Jag hade spritproblem. Och jag hade problem med att omfatta den vision som Rautakirja initierade i Finnkinos mål och arbetssätt." Slutscenen hade föregåtts av slitningar mellan Finnkinos gamla ledning och Rautakirja: de konstnärliga och kulturella ambitionerna tedde sig oförenliga med utilitaristisk kommersialism. Den finansiellt blottställda färska legodirektören fann sig förelagd en strategi som stred mot hans egna värderingar. "Film är inte en dagligvara som korv eller juice. Vi hade lett Finnkino med pluralistiska värderingar och en känsla av kulturansvar." Mäkelä säger också att Finnkinos operativa ledning inte fått veta att banken förhandlade om Finnkinos aktiers försäljning till Rautakirja. "Vi hade betalat bort en del av skulderna och resultatutvecklingen var uppmuntrande, så det fanns inte affärsmässiga grunder att slakta Finnkino." Då affären fullbordats i oktober 1994 tycktes Jukka Mäkeläs värld ramla samman. "Rautakirja ville ha mig kvar som VD att leda Finnkino, med min branscherfarenhet men enligt deras koncept. Det var en omöjlig ekvation. Jag började supa hejdlöst. Rautakirja fick ett välkommet formellt skäl att ge mig sparken då jag i tv sågs ordentligt full på Renny och Geenas direktsända gala." Sedan fortsatte Mäkelä att supa, gick några månader på AA, genomgick en vårdkur, och sökte sjukhusvård och psykoterapi. Balansgången fortsätter, och det som inte stjälper, hjälper. Vad gör du nu? "Ingenting. Inte ens super, sedan mer än fyra år. Min fru lämnade mig då jag slutade med spriten. Jag är helst ensam, jag behöver tid att tänka, analysera. Men jag lever inte isolerad. Och jag har en son, på fem månader." Ragnhild Artimo Biografmarknaden i Finland: jättar och dvärgar Finnkino har 57 procent av biografmarknaden i Finland, räknat i biobesök per år. Men bara 22 procent av biografstolarna. Det betyder att Finnkinos 78 salar i 19 biografer i nio städer är bättre fyllda än konkurrenternas. I huvudstaden inkluderar Finnkinos bukett utöver Tennispalatset teatrarna Bristol, Forum, Kino och Nordia. Tvåa och huvudkonkurrent är svenska Sandrew Metronome som i huvudstaden med 10 salars Kinopalats och Maxim har en marknadsandel på över 25 procent. Bolaget kallar sig gärna ledande, då man inte kan kalla sig störst. Sandrew Metronomes VD i Finland Jukka Vilhunen säger om bolagets planer: "Åbo blir nästa för oss med ett center vid torget på 10 salar och 1 600 platser. Vi räknar med att öppna om knappt ett år. Vi siktar också på andra städer med liknande koncept. Multiplex är programprofilen: alltså filmer för många olika smakinriktningar." De andra operatörerna är klart mindre men ambitiösa. Cinema Mondon driver ärevördiga Bio Rex och Kino Engel. Kamras Film Group opererar sjusals Bio City (icke att förväxla med biotekcentret i Åbo!) och lilla Bio New York. Konceptet är s.k. arthouse-filmer. Av bröderna Kaurismäki grundade Andorra har av tradition en äregirig programprofil. Diana har återuppstått denna månad, ny ägare är Olli Leskinen. I Helsingfors kan biobesökarna välja mellan 13 teatrar med totalt 54 salar. På nationell nivå är Finland ännu fläckvis ett film-u-land: hela 277 städer och orter har ingen biografteater alls. Totalantalet biografteatersalar i landet är 331 (siffrorna från 1998). Ragnhild Artimo Timo Mänty i korthet Född: 1960 i Rovaniemi Utbildning: ekon.mag 1984, Åbo handelshögskola Karriär: Unilever 1985­90, bl.a marknadsdirektör; Rautakirja 1990­93, direktör, VVD för Finska Bok- handeln; Hartwall 1993­96, marknadsdirektör; Rautakirja 1996­, VD för Finnkino Förtroendeuppdrag: ordförande för SEOL, Finlands Biografförbund (1999-); styrelsemedlem i Finlands Filmkammare (1996­) och Finlands filmstiftelse (1998­), styrelseordförande för EuroStrada och Interprint (1998­), styrelsemedlem i Baltic Cinema SIA (1996­) och A/S MPDE (1999­) Familj: hustru, tre barn Tio i topp 1999 Årets mest sedda filmer och tittarsiffror 1. Star Wars Episode I (435 362) 2. Vägen till Rukajärvi (427 304) 3. Finnjävlar (330 547) 4. Tommy och lodjuret (322 013) 5. Världen är inte nog (276 385) 6. Notting Hill (270 604) 7. Vagabonden och svanen (233 161) 8. Matrix (229 565) 9. Shakespeare in Love (202 427) 10. Guldfeber i Lappland (195 221)