Kan privata kapitalister rädda Östersjön?

Filantrokapitalism. Finansmän som är vana att se snabba resultat har tröttnat på att myndigheterna inte gör något konkret för miljön i Östersjön. I stället startar de egna miljöprojekt där de investerar pengar – och framförallt tid.

Rika affärsmän som satsar pengar, engagemang och kontaktnät i samhällsnyttiga projekt kallas i USA för filantrokapitalister. Fenomenet är nu på kommande till Finland. Här är filantrokapitalisterna speciellt intresserade av att rädda Östersjön.
En finländsk filantrokapitalist är Juha Nurminen, ägare och ledare i fjärde generationen för logistikföretaget John Nurminen. Familjeföretaget spjälktes vid årsskiftet upp i börsbolaget Nurminen Logistics, vars styrelseordförande Juha Nurminen är, och nya John Nurminen i vars styrelse Juha Nurminen sitter.
Filantrokapitalister är ute efter snabba och synliga resultat. I grunden finns ofta ett starkt personligt intresse och ett missnöje med det myndigheterna åstadkommit. Så också för Juha Nurminen.
”Personligen blev jag oroad över situationen i Östersjön för flera tiotal år sedan. Havsmiljön ligger nära både företaget och mig själv. Mina fritidsintressen är dykning och undervattensfotografering, och via dem såg jag konkret hur situationen försämrades. Problemen märktes också då barnen inte fick simma på grund av blågröna alger.”
Juha Nurminen fick för några år sedan idén att involvera näringslivet i miljöarbetet. I bakgrunden hade han John Nurminens Stiftelse, som grundats för att värna om sjöfartens kulturarv genom utställningar och publiceringsverksamhet samt egna konst-, kart- och antiksamlingar. Nurminen beslöt att utnyttja stiftelsens tillgångar för att göra något konkret även för havsmiljön.
Miljöarbetet inleddes år 2004 då Juha Nurminen genom en personlig donation startade projektet Ett rent Östersjön och grundade fonden Ett rent hav, som är en del av John Nurminens Stiftelse.
Fondens verksamhet bygger på ren affärslogik. Målet är att nå snabba resultat via små investeringar med stor miljöeffekt. I stället för att strö ut pengar här och där satsar man på fokuserade åtgärder på begränsade områden.
”Vi går inte med i projekt där resultaten inte kan mätas. Oberoende om resultaten mäts i kilogram eller euro måste man kunna kvantifiera dem för att göra projektkalkyler.”

Avloppsvatten i S:t Petersburg. Det första året gjordes grundliga analyser för att få fram det största problemet och den mest kostnadseffektiva lösningen. Fosforutsläpp som leder till övergödning visade sig vara problemet och valet av åtgärd föll på kemisk fosforrening av avloppsvattnet i S:t Petersburg.
”Infrastrukturen fanns redan där i form av stora vattenreningsverk. Genom att gå in med relativt små investeringar kunde vi höja effekten rejält. Redan en liten minskning av fosforutsläppet inverkar på förekomsten av blågröna alger”, säger Juha Nurminen.
Fosforreningen inleddes i oktober i fjol. Första steget var att få ner den utsläppta fosformängden till 1,0 mg per liter som är EU:s norm för avloppsvatten. Om ett och ett halv år väntas man nå 0,5 mg fosfor per liter, den gräns som satts upp av Helcom, Helsingforskommissionen som internationellt arbetar med att skydda Östersjöns miljö. Om projektet lyckas enligt förväntan minskar fosforbelastningen i Finska viken med totalt 27 procent enligt beräkningar gjorda av Finlands miljöcentral.
”Att åstadkomma en motsvarande minskning av fosforutsläpp från det finländska jordbruket skulle inte ha varit möjligt. Minskningen motsvarar över fyra gånger de totala inhemska jordbruksutsläppen till Finska viken”, säger Nurminen.
A och O i miljöarbetet är enligt Nurminen att se proportioner.
”Man märker ofta att politiska beslutsfattare inte förstår proportionerna i miljöfrågor och styr resurserna till åtgärder som endast har en liten effekt.”

Värdefulla kontakter. Skillnaden mellan filantrokapitalism och allmän välgörenhet är att filantrokapitalister inte bara satsar kapital, utan också utnyttjar sina kontaktnät och erbjuder handlingsmodeller från affärslivet. Detta gäller även för Juha Nurminen.
”Efter mer än femton år som vd för ett medelstort företag i servicebranschen har jag ett visst kontaktnät i företagsvärlden.”
Att bolaget John Nurminen dessutom har lång erfarenhet av rysk affärskultur sänkte ribban för att starta projektet i grannlandet.
”Ärendet hade diskuterats redan länge i S:t Petersburg. Vi såg vår roll mera som katalysator för att snabbt få igång projektet.”
I början krävdes en hel del förklaringar innan representanterna för reningsverket Vodokanal förstod att finländarna verkligen ville rädda Östersjön, och inte var ute för att tvätta pengar.
Också på hemmaplan möttes man – inte helt förvånande – i början av skepsis från flera olika håll.
”I Finland är det ett nytt fenomen att näringslivet deltar i miljöarbetet så här, och det är naturligt att vi fick jobba hårt i början.”
Budgeten för fosforreningen i S:t Petersburg ligger på 5 miljoner euro, varav det lokala reningsverket och John Nurminens Stiftelse samlat in hälften var. Stiftelsen har fått pengar från privatpersoner, företag och miljö­ministeriet. Juha Nurminen samt de företag han kontrollerar har satsat närmare en miljon euro i projektet. Samma grupp av företag har även understött John Nurminens Stiftelse med betydande summor sedan dess grundande 1992.
”I projektet i S:t Petersburg stod jag personligen för den första riskfinansieringen med störst risk, bland annat för att garantera lön för dem som deltog i projektet för att göra de första utredningarna och affärsplanerna”, säger Nurminen.

Vidare till Polen. Nästa projekt för John Nurminens Stiftelse är fosforrening av avloppsvattnet i Polen, det område efter S:t Petersburg där fosforreningen är mest kostnadseffektiv.
”Målsättningen är den samma som i S:t Petersburg, men i Polen är strukturen annorlunda med flera städer vilket gör att projektet blir dubbelt dyrare, med en budget på 10 miljoner euro”, säger Juha Nurminen.
I Polenprojektet samarbetar John Nurminens Stiftelse med den svenska stiftelsen Baltic Sea 2020, som grundats av en annan filantro­kapitalist – den svenska finansmannen Björn Carlson. De två stiftelserna ska tillsammans samla in pengar från den privata sektorn. Förhoppningen är att även EU samt myndig­heterna i Finland, Sverige och Polen deltar i finansieringen.
”Dåvarande miljöminister Kimmo Tiilikainen deltog i det första besöket i Polen då projektet inleddes, och utan det samarbetet hade vi knappast kommit så långt som vi är i dag.”
Juha Nurminen beskriver själv stiftelsen som en brandkår, som rycker ut när det är bråttom.
”Vår styrka är att vi inte behöver bry oss om samhällets byråkrati. Vi samarbetar med staten, men vi behöver inte följa tjänstemännens protokoll.”
En annan fördel med anknytning till företagsvärlden är enligt Nurminen erfarenheten av projektledning – något som ofta saknas i ideologiska miljöorganisationer.
Vad får filantrokapitalisten själv ut av engagemanget?
”Själv får jag tillfredsställelse av att se resultat av projekten. Företaget har ingen direkt nytta av miljöarbetet, förutom att Östersjön renas – vilket alla på sikt har nytta av”, säger Nurminen.

Vill se action. En annan finländsk filantro­kapitalist och Östersjöräddare är Ilkka Herlin, storägare och styrelseordförande i lasthanterings­bolaget Cargotec. Herlin har länge jobbat med Östersjöfrågor, till exempel i styrelsen för John Nurminens stiftelse. I fjol var han med om att grunda Stiftelsen för ett levande Östersjön som också går under namnet Baltic Sea Action Group.
”Vi märkte att det finns flera andra områden som behöver ett liknande angreppssätt som John Nurminens Stiftelse har på fosforreningen i S:t Petersburg.”
Herlins främsta målsättning är att få olika instanser att samarbeta.
”Jag har märkt att det finns ett motstånd mellan olika aktörer som gör att arbetet inte löper som det borde. Därför behövs det någon som jobbar över gränserna och får offentliga sektorn, privata sektorn och medborgarorganisationerna att samverka.”
En av Baltic Sea Action Groups första konkreta åtgärder är ett projekt för hantering av problemavfall från hönserier i S:t Petersburgområdet. Syftet är att omvandla spillningen till energi och ta tillvara kväve och fosfor, i stället för att som i dag släppa ut näringsämnena i havet, vilket bidrar till övergödningen.
”Det är ett komplicerat projekt, men det visade sig klart att det nu är den mest kostnadseffektiva åtgärden för att minska övergödningen.”
Herlins privata donation på 500 000 euro utgör grundkapitalet för Baltic Sea Action Group.
”Vi samarbetar med ett tjugotal företag som bidrar med pengar eller arbetstid. Vi har till exempel fått hjälp med att bygga upp våra webbsidor.”
Ilkka Herlin säger att det bland samarbetsparterna både finns företag med verksamhet som direkt berörs av miljöarbetet, och företag som är med av välgörenhetsskäl.
”Många företag har märkt att miljöproblemen är allvarliga, och insett att det inte finns några företag om det inte finns någon miljö. Förutom att miljöarbetet gynnar gemensamma intressen, förbättrar det företagens image och underlättar rekryteringen.”
Herlin är nöjd med de kontakter Baltic Sea Action Group knutit under det första året.
”Vi har lyckats skapa en hel del politiska kontakter i Finland, Sverige, Estland och Ryssland, och politikerna verkar nu ta frågorna på allvar. Vi får stöd över partigränserna.”
Baltic Sea Action Group har även fått EU-finansiering. EU-kommissionen beviljade 2,5 miljoner euro för ett projekt med att kartlägga miljögifter som dumpas i havet.

Skynda långsamt. Filantrokapitalisternas jakt på synliga resultat är en stark drivkraft. Men det finns en risk att de förhastar sig.
”För en forskare är det inte helt oproblematiskt att jobba för en stiftelse med näringslivets pengar bakom sig”, säger Erik Bonsdorff, professor i marinbiologi vid Åbo Akademi.
Bonsdorff är vetenskaplig rådgivare för Björn Carlsons Östersjöstiftelse Baltic Sea 2020 på deltid, och har jobbat med filantrokapitalister i både Sverige och Finland.
”Personer från näringslivet är vana att se snabba resultat och få sin vilja igenom. Vi universitetsmänniskor däremot vill ofta gå långsammare fram och helst inte uttala oss innan vi vet något med 99 procents säkerhet”, säger Bonsdorff.
När en forskare säger att det kanske kan vara smart att göra på ett visst sätt, sätter filantrokapitalisten genast gasen i botten – även om forskaren först vill göra vidare utredningar.
”Det finns fördomar åt båda hållen och ofta sker en kulturkrock i början. Men när man väl lärt sig kommunicera med varandra går det bra att kombinera forskarens kunskap med affärmännens snabba kontakter.”
Bonsdorff menar att forskare borde lära sig att vara mer tillmötesgående.
”Inom Björn Carlsons stiftelse har vi som princip att förslag till åtgärder kan göras då det är större sannolikhet att de gör gott än att de gör illa.”
Filantrokapitalisterna har enligt Bonsdorff en enorm styrka eftersom de först kan finansiera forskning, sedan lobba för en viss åtgärd bland politiker, och slutligen bidra med pengar för åtgärden.
”Näringslivets pengar får politikerna att lyssna. Allt är bra om man sköter sig rätt, men om man säger fel saker lurar man samhället”, säger Bonsdorff.
I fallet med att rena avloppsvatten från fosfor är investeringarna okontroversiella, eftersom man vet att åtgärderna åtminstone inte förvärrar läget. Men till exempel då nya metoder diskuteras för att tackla den syrebrist som uppstått på bottnarna till följd av övergödningen är situationen inte lika entydig.
”I Östersjön finns en ekologisk öken på ett område lika stort som Danmarks fastland. Ingenjörskunskap erbjuder flera lösningar för att tackla syrebristen, bland annat att bubbla ner syrerikt vatten mot bottnen. Nästan vad som helst är tekniskt möjligt, men frågan är vad som är värt pengarna på lång sikt.”
Björn Carlsons stiftelse lät nyligen göra datamodelleringar på olika scenarier för att tackla syrebristen. De visade att både storskalig syrebubbling och muddring bara gör situationen värre.
”Vi behöver ett par år till för att utreda kemin i djupa bottnar, sedan kan vi komma med åtgärdsförslag.”
Bonsdorff varnar också för att köra för fort fram då man erbjuder hjälp i Baltikum och Polen. Svenskarnas och finländarnas insatser kan lätt uppfattas som storebrorsmentalitet.
”Man måste vara medveten om att viljan att hjälpa andra länder kan missuppfattas. Samma instans kanske först beskyller Polen för att bedriva rovfiske, och erbjuder dem sedan hjälp med att finansiera reningsverk. Det krävs en fin balansgång, och det är viktigt att kolla att mottagarlandet faktiskt har intresse av att ta emot hjälp.”
”När representanter för näringslivet sätter ner privata pengar och privat energi är det också bra att som akademiker fråga sig varför de gör det. Risken finns att de gör det för att skapa goda handelskontakter”, säger Bonsdorff, som dock ställer sig positiv till de satsningar näringslivet nu gör via de aktuella stiftelserna.

Tidig ålänning. En affärsman som var tidigt ute med att satsa egna pengar på miljöarbetet i Östersjön var ålänningen Anders Wiklöf. Han har byggt upp koncernen Wiklöf Holding som i dag är en av Ålands största privata arbetsgivare med bolag inom dagligvaru- och partihandel, hotellverksamhet, logistik och en hallfabrik.
För 19 år sedan grundade Wiklöf sin Östersjöfond med namnet Stiftelsen Ålandsfonden för Östersjöns framtid. Hans privata donation uppgick till 3 miljoner mark (cirka 500 000 euro).
Till skillnad från dagens filantrokapitalister är den åländska fondens strategi inte att driva egna projekt, utan att belöna personer från Östersjöregionen som gjort något konkret för havsmiljön. Årligen delas en prissumma på totalt 20 000–25 000 euro ut för att premiera en eller flera personer.
”Fonden kan inte rädda Östersjön, men den grundades för att vara en väckarklocka som gör andra företag och personer medvetna om miljöproblemen i Östersjön”, säger Anders Wiklöf.
Enligt Wiklöf har fonden fyllt sin funktion, och han ser ingen anledning att ändra fondens linje. Har är också nöjd med ekonomin.
”Fondens grundkapital har fördubblats, och vi har hittills delat ut en summa som är större än grundkapitalet.”
Wiklöfs råd till andra finansmän som funderar på att grunda en egen fond är att dra upp klara linje för vad man gör och inte gör.
”Annars kommer det fort in stödansökningar från både ett och annat håll.”

Tävling i prestige. Pontus Braunerhjelm, professor i internationell affärsverksamhet på Kungliga Tekniska Högskolan KTH i Stockholm, har forskat i sambandet mellan filantropi och ekonomisk tillväxt. Han har noterat att filantrokapitalismen växer i Norden.
”Affärsmän här verkar plocka upp den anglosaxiska traditionen. Det ser ut att bli en ny tävling i social prestige att donera medel för välgörande ändamål. I en globaliserad värld växer trycket på att donera. Miljö är ett område som växer starkt, och i viss mån även kultur.”

Heidi Backas text

Hela artikeln ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 7-8 2008, som utkom 28.8.2008.

Kommentera artikeln på adressen: feedback@forum.fi