Det förtignas starka röst

Kan ett land vars historieläroböcker artigt och ändamålsenligt förtiger att dess grannland ockuperade och tvångsannekterade ett annat grannland rankas som ett fritt och demokratiskt land? Finns det acceptabel och oacceptabel diktatur?

Sofi Oksanen & Imbi Paju (red.):
Kaiken takana oli pelko,
WSOY, 565 s.

Knappast någon i Finland förnekar förintelsen. Men i årtionden ställde finländarna – i klarspråk, eller genom tystnad – upp på att Sovjetunionen ’räddade’ Estland från fascism genom att ’befria’ landet från nazisterna, och att Estland (och Lettland och Litauen) tacksamt därefter anslöt sig till Sovjetunionen.
Detta kollektiva och skamfulla hukande har de senaste åren initierat viss upprensning i nationens samlade sanningar, en process som avancerar på många fronter, ofta med väl dresserad försiktighet.
Till de avgjort oförsiktiga hör mång­faldigt prisbelönade Sofi Oksanen vars roman Puhdistus borde bli obligatorisk läsning på högstadiet och utkommer på svenska nästa år. Att hennes färska med Imbi Paju redigerade artikelbok Kaiken takana oli pelko vid lanseringen rentav befanns farlig nog att inspirera en liten grupp Nasji-aktivister och finländska ’antifascister’ att demonstrera mot ’förtal’ som boken väntades innehålla har i detta skede (ännu) närmast kuriositetsvärde.
Kaiken takana oli pelko, Bakom allting låg fruktan, är naturligt nog mer tungläst än Puhdistus. Artiklarna är sorterade efter teman: Vad hände egentligen, Gulag och deporteringarna, Propaganda, Andra följder av ockupationen, Motståndet, Sovjet­konsten, Behandlingen av det förflutna, och Den nya självständighetstiden. Artiklarna – av ett tjugotal skribenter inklusive redaktörerna – öppnar ett för majoriteten läsare okänt land och okända historiska skeenden, och ger en skakande bild av terrorns ansikte och av hur man systematiskt raderade ut ett folks historia, värdighet och identitet.
Att nedmontera en nation via dess egen kultur och tvångsersätta den med andra ’lojaliteter’ är den yttersta formen av kollektiv förödmjukelse, välkänd för professionella torterare. Disinformation är allt skräckväldes hörnsten. Att konstruera fiender är ett verktyg för att upplösa banden och tilliten mellan grupp- och familjemedlemmar. Vilsna är lätta att vilseleda.
Intervjuerna i boken ger terrorn ett ansikte, och förlänar brotten mot medborgarna en plågsam närvaro som avståndet i tid inte lindrar. Det mest skakande med boken är kanske att det inte är länge sedan detta material skulle ha varit otänkbart att publicera i Finland.

Ragnhild Artimo text

Recensionen ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 4/2009, som utkom 30.4.2009.

Kommentera artikeln på adressen: feedback@forum.fi

”Back In The U.S.S.R.”

Tom Rob Smith:
Barn 44,
Norstedts, 380 s.
Lapsi 44,
Tammi, 418 s.

Tom Rob Smiths roman Barn 44 har fått en drömstart: då originalet utkom 2008 hade översättningsrättigheter till 17 språk redan sålts och en filmversion är under produktion. Vadan denna uppståndelse kring en f.d. såpförfattares första bok? Frånsett att romanen är en sidvändare (för att citera Independent) bygger den på ett auten­tiskt fall, och skildrar med häpnadsväckande och kuslig detaljrikedom medborgerlig vardag i Sovjet­unionen år 1953, Stalins dödsår.
Det är året då en seriebarnmördares offer fångar säkerhetsofficer Demidovs uppmärksamhet. Till otur för honom själv, eftersom det officiellt inte finns någon brottslighet i staten där alla är lyckliga och alla anledningar till brott eliminerats. Därmed finns det inget mord att utreda, endast en olyckhändelse: ett barn som blivit under ett tåg. Märkligt nog är barnet naket och har magsäcken avlägsnad. Demidov gör farliga observationer, drar ännu farligare slutsatser, och finner sig snart degraderad till fabriksstädare i en avlägsen stålbruksstad. Ingen litar på honom och han lär sig att inte lita på någon. Paranoia är den politiska doktrinen.
Hur den totalitära statsapparaten opererar då dess intressen är hotade – definitionen av hot är godtycklig och inkonsekvent – är en nyttig rekapi­tulering av närhistoria, och ger anledning till reflektionen att tidsavståndet till 1953 är teoretiskt.
Smith tecknar personerna distinkt men samtidigt med kylig distans och främlingskap, som rimmar väl med basmaterialets autenticitet, men också starkt förmedlar den anonymitet och frusenhet som är lätt att associera till ett system där individen krympts till produktionsenhet och politisk råvara. Råvaruslöseri är en bärande princip inte bara på fabriker och i verkstäder.
Smith är verkningsfull genom att avstå från thrillerteknisk kommersiell arsenal i det kamera­kyliga berättandet. Att beskriva vad människor gör åt människor räcker väl för att fånga läsarens odelade uppmärksamhet. Den ultima förnedringens metodik upphör inte att fängsla oss som aldrig blivit väckta av milis klockan fyra på morgonen i våra hem.

Ragnhild Artimo text

Recensionen ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 4/2009, som utkom 30.4.2009.

Kommentera artikeln på adressen: feedback@forum.fi