PRIVAT EKONOMI
text: Nicholas Anderson
Jackpot på banken
Några av tungviktarna inom finansmedia, i gott sällskap med majoriteten bankbossar, har pläderat för att bankerna ska fortsätta att betala bonusar. De menar att detta säkrar att man kan locka och behålla de bästa hjärnorna. Det är samma finanstidningar och samma direktörer som hejade på ’finansinnovationerna’ och de enorma vinster bankerna gjorde för några år sedan. Det här var innan hela sektorn ramlade i skattebetalarnas famn (och länsade deras plånbok). Vi skattebetalare kommer att betala denna nota via höjda skatter och höjda banktariffer under många år framöver. Vi ska alltså betala för den världsomspännande förödelse inom industrin och handeln som bankerna har förorsakat.
Man kan inte åberopa några verkliga finansiella innovationer inom bankverksamheten de senaste trettio åren. Två andra fenomen inträffade i finansvärlden under nämnda tidsperiod:
Bankerna har fusionerats och blivit färre i antal och enormt mycket större.
Bankerna har börjat investera i obligationer och andra säkerheter i större omfattning än de bedrivit låneverksamhet riktad till vanligt folk, företag och kunder som behöver lån.
Bankkrisen bara väntade på att inträffa. Bankerna tilläts använda mindre och mindre av det egna aktiekapitalet för att växa sig stora med allt mer riskfyllda tilltag i balansräkningen. Tillsynsmyndigheterna och centralbankerna skötte inte sina förpliktelser då det gällde att skydda skattebetalarna. De sov på sin post eller helt enkelt struntade i att sköta sina åligganden. Bonussystem som bankbossarna byggt upp slussade vinster i deras egna fickor. Eventuella förluster fick axlas av aktieägare och skattebetalare.
Det har varit ett konsulternas paradis. Konsulterna har sagt åt bankerna att de måste växa. Mer effektivitet, lägre kostnader, mindre konkurrens och högre vinster var det mantra de upprepade. Resultatet för skattebetalarna är att det fanns för få banker och dessa blev för stora för att tillåtas gå omkull. I de flesta länder finns det bara tre eller fyra riktigt stora banker och flera lokala små banker. Det är aldrig bra för konkurrensen eller med tanke på banköversynen. Hur kan man övervaka dessa gigantiska bankorganisationer som opererar världen runt med tiotusentals anställda? Vi har bevittnat hur dealingrummen i nästan alla stora banker ligger utom ledningens kontroll. De åstadkom förluster på miljarder dollar. Om deras direktörer inte kunde greppa riskerna då, hur kan man vänta sig att banköversynen ska ta över deras jobb och skydda skattebetalarna från de förluster som nu realiserats?
Det centrala problemet är att bankerna aldrig borde ha tillåtits att bli för stora för att tillåtas gå omkull. Deras verksamhet borde aldrig få bli för komplicerad för att ha koll på. Vi behöver inte banker som är innovativa och investerar i annat än lån och liknande låneprodukter för sina kunder. Jag har jobbat inom banking i nära fyrtio år och handhaft handel, lån, obligationer, aktier, optioner och swaps. Inget av dessa är särskilt komplicerat. Det är lätt att sätta gränser för vad som kan tillåtas. Jag har aldrig behövt betala någon av mina medarbetare bonus som är större än tre månaders lön. Folk har rätt att ställa sig kritiska till de enorma löner som betalats till dem som spelat med skattebetalarnas pengar. Det är ironiskt att Wall Street och London City har brutit mot kapitalismens första regel. Entreprenören är en risktagare, och den som måste ta förluster likaväl som vinster i sina affärstransaktioner. Den färskaste och enda bankinnovationen har varit att privatisera vinsterna och socialisera förlusterna.
Vart går vi härifrån? Först måste vi se till att ingen bank som verkar inom EU någonsin härefter kommer att be oss täcka förlusterna. Det betyder att bankerna måste ha betydligt mer kapital än i dag. Bankerna borde också genom lag hindras att betala bonus som överskrider tre månaders lön – åt någon anställd. Bankverksamhet är att se som en allmännyttighet och bör vara noggrant reglerad. Vidare bör EU fastslå att varje bank inom unionen förutsätts följa reglerna som förutsättning för tillstånd att verka på denna marknad. Skulle dessa enkla regler resultera i hjärnflykt från banksektorn, som Financial Times ofta deklarerat? Knappast – hjärnorna var sannolikt inte på plats där över huvudtaget – och om de var det, vart skulle de nu fly? Jag har inte kännedom om någon annan industri som betalar så löjligt överdimensionerade löner.
Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Finland och chef för SEK:s rådgivningsenhet.
Kolumnen ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 4/2009, som utkom 30.4.2009.
Kommentera texten på adressen: feedback@forum.fi
