USA:s ambassadör Bonnie McElveen-Hunter:
Två och två blir mer än fyra med nätverk och samarbete

Finländarna är bra på att utveckla teknik och avancerade nya produkter, amerikanerna är bra på att marknadsföra och sälja, säger USA:s ambassadör Bonnie McElveen-Hunter. Länderna kompletterar varandra ­ och denna potential borde utnyttjas och utvecklas.

Ett handslag är det bästa kontraktet, säger Bonnie McElveen-Hunter, USA:s ambassadör i Finland. Det är också kortaste vägen till partnerskap i affärer. Business och entreprenörskap är tillväxtmotorer, och skapar jobb som är det effektivaste sättet att bekämpa fattigdom, förbättra livskvaliteten och skapa välstånd för individer och nationer.
Bonnie McElveen-Hunter säger att hon "vet en smula om business", vilket är en grav underdrift: hon är före detta vd för (och fortfarande ägare till) Pace Communications, Inc., USA:s största kundtidningsförlag, och ett av landets största kvinnoägda företag.
Efter nästan ett halvår på sin post ­ i ett klimat helt olikt det i hennes hemstat North Carolina ­ är hon övertygad om att amerikaner och finländare generellt har mera som förenar än skiljer dem åt, och att den viktigaste gemensamma nämnaren är värderingar: bägge respekterar ärlighet, lojalitet och integritet.
"Jag känner mig hedrad över detta uppdrag. Våra länders relationer ansträngs inte av allvarliga politiska tvistefrågor, och vi ser Finland som en ytterst viktig aktör både med avseende på EU och i anslutning till NATO-initiativet partnerskap för fred. Finland har profilerat sig med saklighet och analytisk skärpa i internationella frågor, och vi skattar oss lyckliga att kunna räkna Finland som en partner på många områden. För mig är en naturlig utmaning att stärka och utveckla handelskontakterna mellan våra länder och skapa kanaler för nya partnerskap på denna sektor."

Teknik vs. marknadskommunikation
Bonnie McElveen-Hunter, själv generöst utrustad med sociala färdigheter och hypersensitiva kommunikationsantenner, var före sin hitkomst inte helt obekant med myten om De Tigande Finländarna. Men var finns de?
"Jag har inte påträffat ett enda exemplar av arten! Tvärtom har jag funnit finländarna extremt lätta att tala med ­ inte bara till. Det är ju klart: skogen är en allvarlig sak i Finland. Så det är kanske logiskt, att som man ropar i skogen får man svar. Och jag har väl ropat..."
Hon medger att öppningsrepliken ofta fallit på hennes lott i denna dialog:
"Ibland verkar det som om finländarna helst sitter här och väntar på att nån ska knacka på deras dörr. Kanske de borde gå ut och knacka själv, och berätta för amerikaner varför de borde ta en titt på Finland, och att här finns fina möjligheter till partnerskap och handelskontakter."
Ambassadören medger att en amerikansk riskkapitalist som gjorde en jämförelse mellan amerikansk och finländsk affärsstil kan ha rätt då han konstaterade att han var imponerad av vad finländarna har att erbjuda, men ibland oimponerad av hur de berättar om det.
"I USA säger vi gärna om produkter att de är fantastiska, de bästa som finns, och att man inte kan leva utan dem. Finländarna säger ­ om de riktigt kommer loss ­ att deras produkter är bra."
Ovannämnda studie kom visade också att man i Finland jobbar i det oändliga på att göra produkten perfekt, men negligerar marknadsbudskapet, medan man i USA fokuserar man på att skräddarsy produkterbjudandet att precis beakta kunden. Amerikaner och finländare har mycket att lära av varandra.
Och om Mohammed inte vill komma till berget, kanske berget är rörligare: ett led i Bonnie McElveen-Hunters businesskorståg är delstatsvisa handelsdelegationer, av vilka den första på 40 affärsmän och administratörer från North Carolina 'gjorde' Finland i april. Nästa i tur är delstaten Georgia.

Kvinnotoppmöte och nätverk
Ambassadören har tagit initiativet till ett projekt fokuserat på möjligheter för kvinnliga entreprenörer att utbyta erfarenheter och arbetskoncept, och hoppas genom tilltaget initiera nätverk och samarbete mellan kvinnliga företagare och ledare i den baltiska regionen ­ Finland, Estland, Lettland, Litauen och nordvästra Ryssland ­ och USA. Projektet kommer att presenteras i början av juni.
"Vi vill skapa en plattform för kvinnliga ledare att utbyta framgångsrikaaffärsstrategier, kommunicera, bygga upp nya affärskontakter på nya områden, samt kartlägga kapitalmarknaden för kvinnliga företagare i den baltiska regionen."
Ambassadören citerar Gloria Steinem: vi kan aldrig påverka feminiseringen av fattigdom förrän vi förändrar maskuliniseringen av rikedom. Enda sättet för kvinnor att åstadkomma en förändring är att gå ut och göra business.
Konferensen, som Bonnie McElveen-Hunter hoppas skall bli en modell som kan 'exporteras' till andra områden, stöder amerikanska NEI, North European Initiative som skall befrämja den ekonomiska utvecklingen i Baltikum och nordvästra Ryssland genom ökad integration med USA och Norden.

Vi behöver varandra
Ambassadören betonar vikten av samarbete, att öppna dörrar, inte låsa dem.
"De europeiska och amerikanska ekonomierna är mer integrerade än någonsin och påverkar känsligt varandra. Ta pappersindustrin: amerikanska tidskrifter tappade efter 11 september nära 60 procent av annonsintäkterna, och då sidantalet krymper från 196 till 126 betyder det en dramatisk minskning i efterfrågan för de amerikanska tidningshusens europeiska pappersleverantörer. Antingen vi vill eller inte är vi alltmer beroende av och behöver varandra, och detta kan vändas till en positiv kraft."
Hon ser som en central utmaning att skapa tillfällen för amerikanska och finländska företag att bekanta sig med varandras marknader, investeringsmöjligheter och potentiella partnerskapskonfigurationer.
Här kan kvinnligt företagande erbjuda en betydelsefull inmutning, och också modeller för samarbete. Framgångsrika kvinnor har en hel del gemensamt.
"Kvinnor tenderar att vara mera vi- än jag-orienterade, att sätta det gemensamma bästa framom den egna framtoningen. Den kvinnliga intuitionen har också blivit accepterad som en styrka och något som kvinnor själva i dag vidkänns och använder som verktyg. Jag har hos kvinnliga företagare och ledare observerat en ny självmedvetenhet som finner sin styrka i acceptans av att vara kvinna, inte att efterlikna män. Med risk för att generalisera vill jag hävda att kvinnor ofta arbetar hårdare än män på motsvarande poster. Kvinnor tror att de måste veta dubbelt så mycket och jobba dubbelt så hårt för att vara säkra på att vara hälften så bra: den där extra efforten har visat sig lönande! Och jag vill ha sagt att jag verkligen tycker om män, men jag tror att dagens värld behöver våra resurser hundraprocentigt ­ både manliga och kvinnliga."
Ambassadören framhåller gärna att Bush-administrationen har en större andel kvinnor på nyckelposter än någon tidigare administration.
"Med en strukturomvandling mot tjänste-, kapital- och informationsekonomi behövs kvinnors färdigheter mer än någonsin. Ingen nation har råd att underutnyttja sina begåvningsresurser, allas insatser behövs. Vi har lång väg att gå, men jag tror att kvinnor kommer att ta sin del och mer av ledarposterna både i affärslivet och på den politiska arenan de nästa 100 åren."
Ragnhild Artimo

Våga misslyckas!

Inställningen till att misslyckas är olika i USA och Finland, konstaterar ambassadör Bonnie McElveen-Hunter. Det är mindre 'farligt' att misslyckas i USA.
"Att misslyckas är inte detsamma som att vara misslyckad, och jag tror vår kultur är mer förlåtande. Jag har förstått att finländarnas attityd till misslyckande är strängare, mer straffande, och amerikaner är kanske mer förlåtande: misslyckande ses som ett steg på vägen mot ett mål, inte som ett slutgiltigt nederlag. Vi tror att om någon snavar, reser han sig igen och fortsätter. Fokus blir på hur många gånger någon försökt, inte hur många gånger försöken misslyckats."
Denna grundattityd reflekteras också på arbete och företagande. Om det är oförlåtligt att misslyckas, och det sociala straffet är hårt, är tröskeln högre för att ta risker.
"Mina finländska vänner har berättat att finländarna är mindre riskbenägna än amerikanerna, och tillskriver recessionen en del av detta, medan en del också är kulturkopplad. Men samtidigt missas en massa möjligheter. Att inte veta om man kunde ha lyckats, för att man aldrig vågade försöka, är troligen det största slöseriet med mänskliga resurser."