FORUM för ekonomi och teknik

FBF:s utveckling:
Meritas rötter i liberala Förenings-Banken

MeritaNordbankens rötter i Finland går till Förenings-Banken i Finland, grundad 1862. Dess liberala kultur har inom FBF och dess efterträdare samt industrisfär fortlevat till modern tid, och varit en central faktor i dess framgång, t.ex. inom Merita, Nokia och UPM-Kymmene.

Efter depressionen och bankkrisen i början av decenniet, har spaltmetrar skrivits om den ena av de tidigare storbankerna, Kansallis-Osake-Pankki och dess fall. KOP försvann i praktiken 1995 då banken fusionerades med tidigare ärkerivalen Föreningsbanken i Finland, till Merita. FBF däremot kan sägas ha klarat sig och fortlevt som Merita och nu som en del av MeritaNordbanken.
Relativt litet har skrivits om FBF:s utveckling: Forums översikt har tillkommit för att rätta till denna imbalans. Under och efter bankkrisen drogs alla affärsbanker i medierna över en kam: de ansågs alla lika dåliga. Som nedan framkommer, var detta en orättvis bild.

1862: FBF grundas

I mitten av 1800-talet var Finland ännu ett utvecklingsland, det fanns knappt någon industri och befolkningen bodde på landsbygden. Bankerna var inte mycket att tala om: Finlands Banks kreditpolitik återspeglade reaktionäre senatorn Lars Gabriel von Haartmans politik, medan de fåtaliga små sparbankerna inte hade förutsättningar att belåna industrin. Uttryckligen för detta ändamål, och för mobiliserandet av de blygsamma sparmedel som trots allt fanns i Finland, behövdes en modern affärsbank.
1855, efter Krimkrigets katastrof, efterträddes den reaktionäre tsaren Nikolaj I av den liberale och starkt Finlandsvänlige Alexander II. Ett par år senare föll även von Haartman, och ersattes av den liberale Fabian Langenskiöld, som mer än J.V.Snellman lade grunden för industrialiseringen och Finland som en självständig industristat. Langenskiöld genomdrev att Finland fick en egen valuta, finska marken, trots att det var Snellman som 1865 gav den stadga genom att knyta den till silvret. Langenskiöld gav också grönt ljus för ångsågarna, grundstenen för industrialiseringen, och uppmuntrade till grundandet av landets första affärsbank.
1860 grundades Finlands Hypoteksförening, som fortfarande bedriver en aktiv verksamhet, med avsikt att bevilja lån mot säkerhet eller hypotek i jordegendom. Problemet var bara att dessa skuldebrev inte kunde omsättas i likvida medel, eftersom det inte fanns penningar i omlopp. Också för att få fart på penningcirkulationen sågs en affärsbank vara nödvändig. Den som mer än någon annan var initiativtagare till landets första affärsbank, att bl.a. ombesörja ovannämnda behov, var Henrik Borgström d.y., född 1830, son till Helsingfors dåtida främste handelsman, Henrik Borgström d.ä. Sonen hade bl.a. företagit studieresor i Europa uttryckligen för att studera de gryende banksystemen i England och på Kontinenten.
Den nygrundade affärsbanken gick först gick under arbetsnamnet Finlands Jordbruksbank. Namnet hänvisade till det nära samband som banken ursprungligen var tänkt att ha med Hypoteksföreningen. Bl.a. skulle aktiekapitalet kunna inbetalas med Hypoteksföreningens skuldsedlar. Men snart övergavs denna tanke. I handlar- och industrikretsar ville man ha en helt självständigt arbetande affärsbank. Ett tag arbetade man med namnet National-Banken i Finland, ett namn som på finska senare skulle tas av KOP, som inledningsvis även använde den svenska namnformen National-Banken. 1861 hölls konstituerande bolagsstämma för Förenings-Banken i Finland, med ett aktiekapital på 3 Mmk, av vilket 2,7 redan var tecknat, men banken räknade sin grundläggning från det att Senaten stadfäste dess stadgar den 21 maj 1862. Bland grundaraktionärerna återkommer välbekanta namn som Frenckell, Hackman och Sinebrychoff. Filialer upprättades genast i städerna Åbo, Tammerfors, Tavastehus, Lovisa, Viborg och Kuopio, samt samma år ännu i Vasa. Inrättandet av en filial förutsatte en viss aktieteckning från dessa orter. Snart skulle filialer uppkomma även i t.ex. Uleåborg och S:t Michel.

1872-1919: FBF får konkurrenter

Trots att 1860-talet på många sätt var en ekonomiskt besvärlig tid, och att bättre konjunkturer inföll först från 1869 efter den stora svältkatastrofen, vann Förenings-Banken tidigt stadga i sin affärsrörelse, och kunde betala småningom stigande dividender, från 1864 7-8 procent, vilket var en god avkastning på aktieägarnas insatser.
Bankens förste chef, Henrik Borgström d.y., avled redan vid 35 års ålder år 1865, efter att ha fallit av sin häst under en ritt i Helsingfors utkanter. Hans efterträdare blev Pehr A. Törnqvist, som även han dog rätt ung 1872. Efter Törnqvist kom friherre Jean Cronstedt, den hittills långvarigaste chefen i bankens historia. Han ledde banken i hela 35 år (1872-1907).
Förenings-Bankens första 'huvudkontor' var beläget i Riddarhuset, mot Mariegatan. Ett huvudsyfte med banken var att fungera som kreditbank för landets gryende industri, och i denna ambition lyckades man: största delen av de industriföretag som uppkom under 1870-talets livliga tid blev Förenings-Bankens kunder, och en del av dem är det än i dag. Bland Förenings-Bankens tidiga kunder fanns Nokia, Kymmene, Ahlström, Rosenlew, Hackman, Serlachius, Sinebrychoff. Andra affärsbanker började komma till under 1870- och 1880-talen, i synnerhet viborgska Nordiska Aktiebanken (1873), Wasa Aktie-Bank (1879) och finsknationalistiska Kansallis-Osake-Pankki (1889), men fram till första världskriget förblev Förenings-Banken den ledande affärsbanken, trots att i synnerhet KOP började växa ikapp, särskilt på depositionssidan. KOP lyckades väl i ambitionen att mobilisera det finsksinnade borgerskapets och den finska allmogens sparkapital, delvis för att Förenings-Banken hade varit långsam med att bygga ut filialnätet på den finska landsbygden. Under sekelskiftet uppkom sedan ett stort antal mindre lokala och regionala affärsbanker, vilka alla sedermera har likviderats eller uppgått i någon större bank, förutom Ålandsbanken. Också det växande spar- och andelsbanksnätet började framgångsrikt konkurrera om småfolkets sparmedel.
Men Förenings-Banken förblev den ledande och mest lönsamma affärsbanken, med de bästa företagskunderna. Under hela sin existens fanns det inom KOP en avundsjuka mot Förenings-Bankens klientel. Förenings-Banken gynnades också av den starka ekonomiska utvecklingen i Finland 1890-1914. 1907 efterträddes Cronstedt av Alfred Norrmén, som dock redan 1913 tvingades avgå till följd av den s.k. Idmanska katastrofen, vilken förstörde bankens 50-årsjubileum. Föreståndaren i Tammerfors, Nils Idman, hade genom förfalskningar försnillat miljonbelopp för egna spekulationer, och då allting till sist kraschade kostade det Förenings-Banken över 10 Mmk i förluster, en oerhörd summa på den tiden. Men banken var så stark att den trots allt kunde utbetala en nedsatt dividend för 1912, och ny chef blev den ansedde finansmannen August Ramsay.
Viborgska Nordiska Aktiebanken för Handel och Industri hade ursprungligen tillkommit på initiativ av tyska intressen. Den grundades egentligen med sikte på S:t Petersburg och den ryska marknaden. Tanken var att förmedla tyska investeringar i Ryssland. 1873 började bankens verksamhet med tyskfödde viborgaren William Burjam som förste chef. Största delen av bankledningen var viborgare, inte tyskar. Till en början försökte man sig på affärer i rysk riktning, men de ledde till förluster varefter Nordbanken, som banken vardagligt kallades, började utvecklas till en liknande rent finländsk affärsbank som Förenings-Banken: aktiekapitalet hade övergått till finländska, i huvudsak viborgska händer. 1906 överflyttades huvudkontoret till Helsingfors, trots häftiga viborgska protester, och ny chef blev Leon von Pfaler.

1919-70: Kollegialitet mellan storbankerna

Förenings-Bankens och Nordbankens kulturer och klientel var rätt lika, och redan innan första världskriget fördes en fusion på tal mellan bankerna, för att stärka positionen gentemot KOP. 1919 förverkligades fusionen. Nordiska Föreningsbanken kom till, med Leon von Pfaler som förste chefdirektör.
'Finland var nu självständigt, men mellankrigstiden var en tid av stor ekonomisk oro, och försiktigheten blev nu en ledstjärna för både NFB och viktigaste konkurrenten KOP, som denna tid leddes av senator J.K. Paasikivi, senare Finlands president. Som statsminister 1918 förvärvade Paasikivi åt staten de norska intressena i stora trävarufirman W. Gutzeit & Co, senare Enso-Gutzeit, som prompt övergick från NFB till att bli kund hos KOP: frågan är vems intressen Paasikivi egentligen drev.
Betecknande för den försiktighet som präglade storbankerna var att NFB inte nämnvärt behövde sänka dividenden under världsdepressionsåren i början på 1930-talet, utan t.o.m. kunde behålla den under de värsta krisåren, för att sänka den först senare under 1930-talet. Mitt i krisen måste det ha varit mycket välkomna pengar för de ofta pressade aktieägarna. Detta skulle inte FBF:s bankledning klara av under 1990-talets krisår.
Under mellankrigstiden och flera decennier av efterkrigstiden utvecklades landets ledande storbanker KOP och NFB parallellt. Till följd av kriget och återuppbyggnaden, och av efterkrigstidens hårt reglerade internationella kapitalströmmar, var bankernas verksamhetsomgivning i allt högre grad reglerad. Både in- och utlåningsräntorna var reglerade, och det enda konkurrenssättet var att genom nya filialer locka deponenter. Nu tillkom Finlands övertunga bankfilialnät, då samma kyrkby eller stadskvarter ofta kunde ha fem eller sex bankkontor, men t.ex. bara en krog: idag är situationen den omvända.
NFB:s utveckling präglades av solida, försiktiga chefdirektörer: Alexander Frey (1929-45), Rainer von Fieandt (1945-55), kanske den svagaste som man var rätt nöjd med att släppa till Finlands Bank, och Göran Ehrnrooth (1955-70), den klokaste och kunnigaste, över vars tid textilindustrins tilltagande problem dock kastade en skugga. NFB hade största delen av den gamla textilindustrin på sin lott, och den måste kraftigt börja dras ner efter att tullskydden minskade genom att Finland blev medlem i EFTA 1961. På grund av att flera av de viktigaste industrikunderna också hade Ehrnroothska ägarintressen Kymmene, Kaukas, Fiskars, Wärtsilä och Tampella kallades NFB ibland för 'Ehrnrooths bank', lite på samma sätt som Stockholms Enskilda Bank kallades för 'Wallenbergs bank'. Under 60-talet blev KOP den ledande affärsbanken, med NFB strax efter i storlek, medan NFB var något lönsammare.
Under von Fieandts och Ehrnrooths regimer hade rivaliteten mellan de två ledande affärsbankerna varit rätt dämpad, ibland hade Finlands banksektor en kartellartad profil. Man kunde i god ordning t.ex. överenskomma om att dela den 1967 bildade Nokia-koncernen som kund. Under kriget och efterkrigstiden blev de ledande affärsbankerna även storägare i industrin, dels tack vare de överlåtelseskatter som under kriget och strax efter kriget pålades industrin och som delvis finanserades genom riktade emissioner till bankerna, och dels tack vare att bankerna under efterkrigstiden var garanter för aktieemissionerna. Under efterkrigstiden skärptes efter hand beskattningen för privata aktieägare, delvis till följd av en medveten politik mot de gamla ägarfamiljerna, och industribolagens gamla ägarfamiljer hade inte längre möjlighet att delta fullt ut i emissionerna. Detta var en tid med snabb tillväxt och inflation och en hög investeringsgrad, och bankerna krävde att balansräkningarna emellanåt skulle stärkas med nyemissioner, vilka de sedan själva ofta till stor del övertog.

1970-89 Tvekampen hettar till

1970 efterträddes Ehrnrooth av Mika Tiivola, och under hans tid skärptes åter rivaliteten mellan storbankerna. Det blev rentav en duell, som kom att ha sina efterverkningar en lång tid framåt. Enligt en uppgift ville Tiivola egentligen ursprungligen bli chef för Kymmene, men Kymmenes storägare Ehrnrooth ville ha en annan, och då kom Tiivola till NFB. Han var dock styrelseordförande för Kymmene till 1991.
1975 efterträddes den starke långvarige chefen i KOP, Matti Virkkunen, av Veikko Makkonen med bakgrund i utrikesministeriet. Han var en duglig men färglös bankchef, och under hans tid hade Tiivola en klart mera dynamisk framtoning. NFB återtog det gamla namnet Föreningsbanken i Finland. Inom KOP-lägret började man snart reta upp sig på att KOP verkade börja halka efter: man längtade efter en hövding, och från 1983 fick man en sådan i Pohjola-chefen Jaakko Lassilas gestalt. Inom Pohjola hade Lassila haft en dynamisk framtoning, man hade bl.a. börjat med priskonkurrens inom t.ex. bilförsäkringar, men Pohjola hade också satsat mycket på en utländsk expansion i återförsäkringar som senare skulle generera förluster på flera miljarder mark under krisåren, då Pohjola också annars var trängt. Mönstret med en dåligt kontrollerad utlandsexpansion skulle återkomma i KOP. Inom FBF var man mycket försiktigare: i utlandet koncentrerade man sig närmast på att betjäna finländska exportföretag. Den som var noga med att FBF skulle vara försiktig med att ta risker i utlandet var Erik Stadigh, senare vice VD, som nog är en av de osjungna hjältarna bakom det att FBF överlevde krisåren, och var den som kunde ta över tidigare ärkerivalen KOP.
Lassila var först inriktad på en fortsatt kollegial relation med huvudkonkurrenten. Men i mitten av 80-talet, samtidigt som finansmarknaderna följande den europeiska utvecklingen började avregleras i Finland, förändrades spelets karaktär.
1984 gjorde mindre affärsbanken Helsingfors Aktiebank, HAB, en storförlust för den tiden på en misslyckad valutaspekulation. Sparbankernas centralbank SCAB, där ett koppel hasardspelare bestående av chefdirektör Matti Ali-Melkkilä samt Christopher Wegelius och Juhani Riikonen hade tagit kommandot, började nu samla på en corner i HAB. Tiivola beslöt att FBF skulle inleda en motaktion, varpå SCAB-ledningen i godo erbjöd sin post till FBF. FBF kom över HAB för en rätt billig penning, och det var således en god affär. Tiivola var nöjd och fick smak för flera liknande affärer, och uppmuntrade FBF:s unga lejon, direktör Björn Wahlroos, som han hade lockat över till banken, till nya operationer.
Tiivola var till framtoningen en gentleman, i FBF:s gamla tradition, och var ytterst noga med att agera korrekt. Men gentlemannamässigheten dolde en fasad för en ytterligt tuff och hård spelare, som totalt dominerade sin bank. Inom FBF-sfären var det endast Kymmene-chefen Casimir Ehrnrooth som var någorlunda jämnspelt: mellan Tiivola och Ehrnrooth fanns det också ett starkt partnerskap alltifrån Kaukas-Kymmene-fusionen, ända tills Tiivola gjorde sin delvis ofrivilliga sorti från Nokias styrelse 1992.
Övertagandet av HAB ledde också till att FBF fick majoriteten inom och kunde överta en konsortiebank som hette Industribanken. KOP tvingades sälja sin minoritet i denna bank, och detta var vad som fick Lassila att överge samarbetslinjen gentemot FBF. Därpå följde kampen om investeringsbolagen Sponsor och Spontel, där båda bankerna var delägare: slutresultatet var att FBF fick kontroll över Spontel, som bl.a. kontrollerade läkemedelsgrossisten Tamro, och KOP över Sponsor. FBF och Wahlroos, som ledde operationerna för FBF:s del, samarbetade under denna tid med SCAB.
Under tiden medverkade FBF till en konsolidering inom sina gamla klienter i skogsindustrin: först fusionerades elektrotekniska Strömberg med Kymmene år 1983. Några år senare fusionerades banken närstående Kymmene med Kaukas, med släkterna von Julin och Ehrnrooth som ägare. Därpå fusionerades Schauman med Kymmene. Lassila lyckades inte åstadkomma något motsvarande i KOP-kretsen: däremot förvärvade SCAB en corner i KOP-kretsens ledande träförädlingsindustri Yhtyneet Paperitehtaat (United Paper Mills UPM), som SCAB sedan sålde till Metsä-Serla. Som en defensiv åtgärd sammanslogs Yhtyneet med konglomeratet Rauma-Repola till Repola-koncernen 1990, varmed KOP med Pohjolas och holdingbolaget Securus' hjälp stärkte greppet om Repola. Därmed blev Metsä-Serlas corner verkningslös. FBF sålde sina intressen i gamla klienten Tampella till SCAB, som kände ett stort behov av att ha en egen industriell 'kronjuvel', likt Kymmene för FBF och Repola för KOP. Tampella såldes dock med stora skulder och dessutom påbörjade den nya huvudägaren ett investeringsprogram i mångmiljardklassen. Då Tampellas från tidigare skrala lönsamhet kraschade under krisen, var detta en starkt bidragande faktor till SCAB:s och hela sparbankssektorns totalhaveri, med en nota till skattebetalarna på över 30 miljarder mark. Detta var SCAB-chefens och Tampellas styrelseordförandes, Christopher Wegelius' verk.

1989: Kouri-affärerna

KOP började känna sig allt mera trängd av FBF:s och SCAB:s offensiver, och beslöt att gå över till motattack. Hösten 1987 inträffade en stor krasch på börserna, vilket medförde ett litet uppehåll, men snart var spelet igång på nytt, nu på övervarv. Våren 1988 organiserade Jukka Härmälä vid KOP en operation, där KOP under 1988 och början av 1989 finansierade ett antal spekulanter som i stor skala började köpa aktier i FBF. Detta gjordes med Jaakko Lassilas godkännande, med hans ord handlade det om att 'antända moteldar', uppenbarligen mot FBF. Detta var startskottet till de s.k. Kouri-affärerna.
Inom FBF märkte man att någon höll på att köpa bankens aktier, men man skred inte till motåtgärder gentemot den fientliga operation som var på gång. En sådan kunde ha varit att drastiskt utöka den emission som banken företog hösten 1988. Genom aktieköpen låg FBF:s kurs nämligen på en onaturligt hög nivå, och med en stigande räntenivå hade detta småningom straffat sig för köparna. Inom FBF kunde man dock inte tro att det var KOP som stod för denna högt spekulativa fientliga operation i sista hand på skattebetalarnas risk som var totalt mot allting som en storbanks ledning bör syssla med. Bankinspektionen under Jorma Aranko sov och var värdelös: en bankövervakning som kunde sin sak borde genast ha framtvingat ett utbyte av en sådan affärsbanksledning.
I början av 1989 klarnade det slutligen för FBF-ledningen att det faktiskt var KOP som låg bakom köpen, och hotade med att ställa till med oreda på bolagsstämman i slutet av mars. För FBF fanns det inte många alternativ till att lösa in de egna aktierna. "En möjlighet hade förstås varit att låta köparna agera på bolagsstämman, de hade ändå inte kunnat byta ut mer än en tredjedel av förvaltningsrådet, och den kursnedgång som började sommaren 1989 hade snabbt gjort aktieposten till en Svarte Petter", säger en ledningen närstående källa. Men FBF-ledningen löste in aktierna, och samtidigt en stor post aktier i försäkringsbolaget Sampo, och betalade delvis med för tidpunkten högt värderade aktier i t.ex. Rauma-Repola, Pohjola och Nokia, vilket till stor del mildrade notans storlek.

1989-92: Finansvaruhuset kommer av sig

Kouri-affärerna öppnade även nya möjligheter för FBF: i synnerhet verkade byggandet av ett finansvaruhus vara i sikte, där FBF skulle kunna få kontrollen över Sampo, som i sin tur skulle fusioneras med FBF närstående, rika försäkringsbolaget Industriförsäkring. Instrumentet för detta var holdingbolaget Finanssilaitos, med FBF och närstående försäkringsbolag som ägare, i vilket Kouri-affärernas bank-och försäkringsaktier parkerades.
För att dessa möjligheter skulle kunna förverkligas, omorganiserades FBF så att ett nytt moderbolag bildades, Unitas, som skulle kunna äga både FBF och försäkringsbolag, eftersom banklagen förbjöd FBF att direkt äga aktier i försäkringsbolag. Unitas skulle även bli ett holdingbolag för de övriga aktieinnehaven och dessutom skulle ge banken en extern styrelse. Detta gjordes snart efter Kouri-affärerna och efter att Ahti Hirvonen tog över efter Tiivola som chefdirektör. Unitas-konstruktionen banade väg för både Merita-bankfusionen och MeritaNordbankens tillblivelse. Ett tag såg det ut som om den nya bankledningen, med Hirvonen och vice VD Wahlroos i spetsen, målmedvetet arbetade för ett finansvaruhus, genom ett övertagande av Sampo. Wahlroos var för sin del målmedveten, men det var inte Hirvonen, eftersom bancassurance-planerna stötte på häftigt motstånd hos försäkringsbolagen och i offentligheten. Uppenbart var att omgivningen, t.ex. bank- och försäkringsövervakare och politiker, inte ännu var mogna för sådana lösningar. Dessutom åtnjöt storbankerna mycket negativ publicitet efter Kouri-affärerna, vilken fokuserades delvis på den begåvade Wahlroos, vars självsäkra framtoning började göra honom till en måltavla för medierna. Det var också Wahlroos som kraftigast drev på bancassurance-planerna. En framgång i detta skulle vara avgörande för hans egen karriär: om bancassurance-planerna förverkligades, hade Wahlroos varit självskriven efterträdare till Ahti Hirvonen, som var närmare 60 vid sitt tillträde som FBF-chef.
För FBF:s del hade ett övertagande av Sampo, och en senare fusionering av Sampo med Industriförsäkring, varit en ytterst viktig åtgärd. Om man hade lyckats med detta, hade FBF gått avsevärt mycket starkare än KOP depressionen och bankkrisen till mötes. Men en vänskaplig affär stod inte att få, eftersom Sampo-ledningen motsatte sig, delvis till följd av att detta sågs som en fientlig åtgärd från FBF:s sida. Wahlroos' person hade också retat upp Sampo-lägret. FBF:s Sampo-innehav utökades genom köp via börsen, men Finland var på väg in i en depression, och banksektorn på väg in i en mycket svår kris. Mitt i en depression och en bankkris kunde bancassurance-lösningar inte genomföras mot försäkringsbolagens vilja. Aktieförvärven upphörde, och bancassurance-planerna övergavs till denna del. Vesa Vainio, VD för Kymmene, valdes till ny chefdirektör för Unitas, och tillträdde hösten 1992. Wahlroos lämnade banken varvid han övertog Mandatum, FBF:s investeringsbank med bl.a. rådgivning i företagsköp och fusioner, och byggde detta till en framgångsrik rörelse.
Frågan är om det var klokt av Sampo att ge FBF korgen. Handlade det inte snarare om en företagsledning som i första hand försökte rädda sitt eget skinn? Ett FBF-Sampo-Industriförsäkring hade blivit en finländsk motsvarighet till svenska Investor, ett starkt ägarsamfund där FBF-gruppens bästa traditioner hade kunnat fortleva. I stället valde Sampo och Industriförsäkring att utestänga FBF och byggde upp en försäkringskoncern internt. Denna blev dock sårbar för externa fientliga åtgärder från utlandet, vilka uppenbarade sig våren 1998 då S-E-Banken köpte 10 procent av Sampo. Nu har dock 'faran' temporärt avvärjts genom en cementering av ägandet inom den egna gruppen, hos pensionsbolaget Varma-Sampo; en diskutabel lösning eftersom den enskilda risken är stor, en sak som Varma-Sampos VD Paavo Pitkänen har pekat på. Varma-Sampo kan inte i längden ha en överstor position i Sampo. Ett motsvarande dilemma finns hos Pohjola, som i ett senare skede gav Merita korgen, och nu får se sig småningom bli uppslukad av svenska Skandia.

1991-1993: Bankkrisen

Från Hirvonens tillträde såg man att Finland var på väg in i en kris, som också skulle bli en bankkris. Inom FBF lades ett sparprogram upp och en större försiktighet i kreditgivningen drogs upp: kreditprocedurerna korrigerades varigenom överslagen begränsades. Samtidigt tryckte konkurrenterna på gaspedalen. FBF:s sparprogram borde förmodligen ha varit kraftfullare: men Hirvonen var enligt flera medarbetares samstämmiga bedömningar inte en stark chef. Tidpunkten var dock ytterst svår. "Min ledarstil var en annan än Tiivolas, jag ville medvetet delegera makt", säger Hirvonen själv som tydligt trivdes bättre som styrelseordförande. Hirvonen var mån om att snart hitta en efterträdare till sig själv. Redan våren 1991 hade Vainio utvalts, och han tillträdde direktionen samma höst. Det var Vainio som senare tvingades ta i tu med saneringen. "Ahti Hirvonen var en mycket bra och stödjande styrelseordförande för Unitas", säger Vainio. Hirvonen fortsatte som styrelseordförande för Unitas fram till bankfusionen.
Genom att utöka den långfristiga utländska finansieringen säkrade man också bankens likviditet för den värsta perioden. Men det var inte mycket annat man kunde göra för att avvärja det stålbad som förestod: banken låg likt en man fastsurrad på räls som ser tåget närma sig. FBF skulle dock klara sig lindrigare än de andra affärsbankerna. Kreditgivningen före krisen hade varit mera återhållsam, även om det också inom FBF förekom filialdirektörer som hade varit alltför frikostiga. "För FBF:s del var den primära målsättningen under överhettningen att behålla de gamla kunderna, under en tid då konkurrenterna genom en alltför stor frikostighet försökte locka dem över", berättar Kurt Stenvall, dåvarande vice VD och senare VD och den som ansvarade för den inhemska retail-bankrörelsen. FBF:s kreditförluster var klart mindre jämfört med det som konkurrenterna tvingades ta emot, vilket var nyckeln till att FBF klarade sig bättre genom krisen, inte minst jämfört med KOP. Den största enskilda kreditförlusten kom från bygg- och fastighetsbolaget Polar, och man hade även delar i de andra stora fallissemangen, t.ex. Eka, men de var betydligt mindre än hos KOP som var huvudfinansiär för dem. En avgörande skillnad var dessutom de förluster i miljardklassen som KOP tvingades ta från sin utlandsrörelse, som FBF knappt alls belastades med. Under krisåren lyckades FBF göra nedskrivningar som KOP inte hade råd med för egen del. FBF mottog dock det statliga kapitallån som erbjöds hela banksektorn, som Merita slutligen 1998 betalade bort.
Skillnaden låg mycket inom kulturen: under överhettningens år hade man inte tappat huvudet lika mycket som konkurrenterna hade gjort, även om även FBF naturligtvis gjorde sig skyldig till misstag. Genom de nära förbindelserna till exportindustrin såg man kanske klarare och tidigare än andra den annalkande krisen. Inom FBF bedömdes de devalveringar som genomfördes 1991 och 1992 som oundvikliga, och man var också beredd på dem. Då situationen efter att marken släpptes att flyta genast började förbättras för exportindustrin, var det FBF som drog full nytta av detta. Intjäningen förbättrades, vilket gav ett större utrymme för nedskrivningar och tagandet av kreditförluster.
Inom FBF härskade en tvåspråkig, gentlemannamässig, brittiskinfluerad kultur. Den var mera kultiverad än KOP:s, som mera för tankarna till den aktuella filmen om finska busar, 'Häjyt'. FBF:s kultur, som var en alldeles central faktor i bankens överlevnad, har fortsatt inom Merita, och det skall bli intressant att se om den kan fortsätta inom MeritaNordbanken: Nordbanken, en tidigare statlig bank, hade inte själv hunnit få någon egen tydlig företagskultur.

1992-97 Vesa Vainios tid: den stora bankfusionen

Redan 1994 kunde man inom FBF börja se bankkrisen som övervunnen för egen del: stora nya kreditförluster var inte i sikte. Värre ställt var det inom banksektorn som helhet, i synnerhet hos gamla rivalen KOP, som bara sjönk djupare och djupare, vartefter som nya förluster framträdde. Medan FBF utpräglat hade varit exportindustrins bank, hade KOP lika utpräglat varit handelns och byggnadsverksamhetens bank. Efter devalveringarna kollapsade dessa sistnämnda branscher nästan totalt (förutom Kesko och t.ex. gamla FBF-klienten Stockmann). KOP företog två miljardemissioner, 1993 och 1994, som båda marknadsfördes som de som skulle rädda det 'blåvita' kapitalet, men de räckte inte till att bryta nedgångsspiralen. Mot slutet av 1994 blev det allt mera uppenbart att KOP var på väg mot att övertas av staten, i likhet med SCAB några år tidigare, ifall inte banken fusionerades med FBF. Allt fler började förespråka denna lösning, och den andra emissionen 1994 gjorde fusionen möjlig: i annat fall hade FBF knappast kunnat ge sig in på detta.
Men realismen inom KOP vaknade sent: ännu hösten 1994, då de första sonderande samtalen fördes mellan Ahti Hirvonen och Yrjö Niskanen, som företrädde KOP:s största ägare Pohjola, väntade man sig från KOP:s sida att de båda bankerna skulle värderas lika: då fusionssamtalen på allvar kom igång i januari 1995 kunde en överenskommelse inte nås förrän KOP-sidan gick med på att tre KOP-aktier skulle motsvara en FBF-aktie. Även detta var alltför frikostigt tilltaget med tanke på de extra nedskrivningar i mångmiljardklassen som Merita skulle tvingas att göra på KOP:s osäkra fordringar och övervärderade fastigheter. Men i februari 1995 kungjordes fusionen av KOP och FBF, till en bank som skulle få namnet Merita med FBF-chefen Vesa Vainio som chef. Med fusionen började det städarbete från början som Vainio nästan fullbordat inom FBF: ett stort sparprogram sattes upp, med en minskning av kontorens antal och 5000 anställda. Också nedskrivningarna som var större än ursprungligen beräknats betungade bankens första verksamhetsår. Men redan för 1996 delvis tack vare goda realisationsvinster från bankens värdepappersportfölj, där man var överviktad i så gott som alla ledande finländska industriföretag kunde ett plusresultat redovisas och en liten dividend betalas, första gången sedan 1992. Detta var första perioden (1993-95) sedan Förenings-Bankens grundläggande 1862 som aktieägarna hade blivit utan dividender.
1997 skulle resultatet bli ännu bättre, ett par miljarder mark före skatt, också delvis tack vare goda realisationsvinster från värdepappersportföljen, som nu systematiskt realiserades. Meritas position började bli stark. Samtidigt såg man behovet av att liera sig med någon svensk bank, för att skapa en stark nordisk bank som skulle kunna konkurrera med de kontinentala jättarna inom en avreglerad europeisk finansmarknad.
Redan från 1982 hade Skandinaviska Enskilda Banken i Stockholm, som Stockholms Enskilda Bank hade uppgått i, uttryckt en önskan att fusionera FBF med sig själv. Inom FBF var man mindre ivrig, eftersom SEB såg det som en självklarhet att Stockholm skulle vara i förarsätet för en sådan bankkoncern. Av samma orsak ville inte heller någon dansk eller norsk bank svara på SEB:s inviter. FBF, SEB, Den norske Bank och Den Danske Bank samarbetade redan löst inom ramen för Scandinavian Banking Partners, och från SEB:s sida ville man knyta dessa partners fastare till sig själv. "Scandinavian Banking Partners svarade exakt på vad vi ville ha", förklarar en finländsk bankman som kände till bakgrunden, "tack vare detta avstod SEB i över ett decennium att direkt börja operera i Finland". SEB:s återhållsamhet berodde också på att man fortfarande fikade efter FBF, och senare Merita. Samtidigt hade SEB i Sverige fört samtal med Nordbanken, som avslutades våren 1997 då staten inte ville ge Wallenbergarna en ledande position i en fusionerad bank.
Nu började samtalen mellan Merita och Nordbanken som senhösten 1997 skulle leda till MeritaNordbanken. Eftersom Merita närmast är gamla FBF, är det andra gången i historien som banken fusioneras med Nordbanken. Första gången var ju 1919 då Förenings-Banken fusionerades med viborgska Nordiska Aktiebanken, som i dagligt tal kallades Nordbanken!
1997: Hans Dalborg och MeritaNordbanken
MeritaNordbanken är en så ny skapelse att det ännu inte kan sägas hur den kommer att utvecklas. Man har öppet deklarerat att man ännu söker någon norsk och dansk partner: hittills har det ännu inte inträffat. Trots att MeritaNordbanken nästan helt har avyttrat Meritas tidigare roll som storägare i Finland, antyder MeritaNordbankens styrelseordförande Vesa Vainio att tanken på bancassurance-lösningar inte helt har skrinlagts: "Ännu kanske det sista kapitlet inte är skrivet", säger han om en bancassurance-lösning. Antyder han att MeritaNordbanken vore intresserad av en samgång med Skandia-Pohjola? Då skulle ett starkt finskt-svenskt ägarsamfund tillkomma. Vainios försiktiga formuleringar antyder att spännande, kanske något oväntade lösningar kan vara på väg.
För MeritaNordbankens del, åtminstone i Finland, vore det värdefullt att den starka, gamla kulturen från FBF skulle kunna bevaras. Egentligen är det helt orättvist att man hela tiden har hänvisat till KOP och Pohjola som de 'blåvita' borgarna (Pohjola-borgen börjar bli ganska blågul), som om gamla Föreningsbanken med rötter hos de liberala män som i medlet av 1800-talet göt grunden för Finlands industris uppkomst och därmed för Finlands självständighet var en ett enda dugg mindre fosterländsk institution. I själva verket försvarade FBF genom den industri som uppkom med bankens stöd (t.ex. Nokia) och genom sin överlevnad mycket effektivare genuina finländska intressen än någonsin KOP.
Det är också ett märkligt faktum att den gamla liberalismen, med vilken Förenings-Banken och industrin grundades i Finland, tydligast har fortlevat, ingalunda inom något politiskt parti (till en liten del dock inom Sfp), utan inom just Föreningsbanken och dess krets av industriföretag, t.ex. Kymmene och Nokia. Denna liberalism, trots att den i ett skede av obetänksamhet nästan övergavs t.ex. inom FBF och Nokia, har även visat sig vara den mest livskraftiga och fruktbara företagskulturen i Finland, för vilken man inte behöver känna någon form av underlägsenhet jämfört med någon svensk företagskultur. Det är en kultur och tradition värd att bevara och vidareutveckla. Janne Salonen

Under nästa år utkommer en historik över FBF. Den skrivs av en redaktionskommitté ledd av Ahti Hirvonen.

Till denna kartläggning av Föreningsbankens historia har ett tiotal personer intervjuats, bl.a. Vesa Vainio, Ahti Hirvonen och Kurt Stenvall. De övriga vill ej framträda med namn. Skriftliga källor är främst Hugo Pipping (1962): Bankliv genom 100 år, G. Granfelt (1912): Föreningsbanken i Finland 1862-1912 och Göran Stjernschantz (1993): Bilagor till ett bokslut.