Privatisera pyramiderna!

Egyptierna har haft tur i lotteriet om naturresurser och dessutom ärvt kanske världens mest attrak-tiva turistmål. Trots de goda förutsättningarna har Egypten inte utvecklats till någon välfärdsstat, men nya olje- och gasfyndigheter i kombination med ett privatiseringsprogram får optimisterna att förutspå samma ekonomiska välfärd som hos grannländerna österut.

Ingen som besökt Kairos basar Khan el Khalili kan föreställa sig att detta land har problem med att sälja sina varor på den internationella marknaden. Försäljarnas övertalningsförmåga ligger i världsklass, liksom de raffinerade tricken att få den turistande potentiella köparen i obalans för så många sekunder att han eller hon faller för papyrustavlan, parfymen eller miniatyrpyramiden. Men varför inte ta två när du får den andra för 20 procent av vad du just kommit överens om att betala för en? På makronivå är Egyptens utrikeshandel inte lika framgångsrik.
En populär förklaring är att tankemönster ännu sitter kvar från 60- och 70-talens handelsutbyte med Sovjetunionen när kraven på varken kvalitet eller punktlighet i leveranser var höga. Då levererade företagen sina varor till statliga grossister som skötte kontakterna med motparten i exporten, vilket lett till att den privata sektorn ännu i dag saknar kunskaper i internationell marknadsföring. Ekonomiedoktor och globaliseringsexperten Heba Handoussa, som leder det obundna tvärvetenskapliga forskningscentret ERF (Economic Research Forum for the Arab Countries, Iran & Turkey) i Kairo, nämner ytterligare historiska orsaker.
"Dels spökar ännu gamla protektionistiska principer som håller Egypten utanför den europeiska marknaden, och dels har vi haft en låg produktivitet på grund av ett överskott på arbetskraft. Lönerna ligger som jämförelse på 5 procent av nivån i Italien, vilket bidrar till att industrin hellre anställer mer arbetskraft än mekaniserar produktionen", förklarar hon.
Egypten är nu på väg in på den europeiska marknaden om det nyförhandlade avtalet godkänns under året av samtliga EU-länder. Förhandlingar med WTO har hållit på i tre år och kontraktet väntas träda i kraft från och med 2005.

Slösat med tid
Moderniseringen av Egyptens ekonomi efter Nassers efterkrigstida nationaliseringsprogram och distansering från västvärlden började redan på slutet av 70-talet. President Anwar Sadat förklarade då Egypten för en öppen marknadsekonomi och släppte in bland annat amerikanska oljebolag i landet. Nästa steg för att komma ur skuggan av Nassers planekonomi togs 1990 när regeringen startade sitt ekonomiska reformprogram.
"Regeringen har slösat bort mycket dyrbar tid och alltför sent insett statens viktiga roll i att förse företag och privatpersoner med sporrande incitament inom globaliseringens ramar. Först nu har program startats för att få igång exporten och locka utländska företag att investera i landet", säger Heba Handoussa.
Utländsk valuta är viktig för den tjänstetunga egyptiska ekonomin, där turismen förra året bidrog med en fjärdedel av landets totala valutaintäkter och 5 procent av BNP. Samtidigt är branschen beroende av politisk stabilitet, både inrikes och internationellt. Intäkterna från turismen nådde toppen under slutet av 90-talet trots ett par blodiga terroristattacker mot turister 1997, men har sjunkit med nära hälften efter WTC-attacken. I Sinai och längs Röda havets kust står nybyggda hotellanläggningar halvfyllda på rad och väntar på turister, och även Kairos världsberömda sevärdheter drar mindre besökare än förr.
Utländska investeringar kommer till stor del från USA och Västeuropa, men på senare år har allt mer kapital flutit in österifrån sedan arabiska investerare flyttat delar av kapitalet från börser i västvärlden till Egypten.
Efter trettio år i dvala återuppväcktes landets anrika börs Cairo & Alexandria Stock Exchanges 1992 och drygt tio år senare finns över 1 100 bolag noterade med ett gemensamt värde på 118,6 miljarder egyptiska pund, eller 19 miljarder euro. Landets rikedom på naturtillgångar avspeglar sig på börsen där ett femtiotal nationella och internationella bolag inom olje- och gasindustri är bland de största noterade. Förra året utgjorde oljan cirka 40 procent av landets totala export och under fjolåret gjordes ytterligare fyndigheter främst i Röda havet. Ännu större betydelse väntas gasindustrin få, när den egyptiska ekonomin beräknas kamma hem två miljarder euro årligen på gasexport. Långfristiga kontrakt finns redan med europeiska storbolag som belgiska Eurogas, brittiska BG, spanska Union Fenosa Gas och Gaz de France. I maj öppnas en pipeline till Jordanien för att senare förlängas till Syrien och Libanon.

Lågteknologiskt jordbruk
Också jordbruket har stora möjligheter att växa till en betydande inkomstkälla för nationen vid sidan av olja och gas. Förra året stod jordbruket för 14 procent av BNP och band en fjärdedel av landets arbetskraft.
"Förutsättningarna för jordbruk i Egypten är bättre än i något av grannländerna. Här råder närapå labbförhållanden. Klimatet ger många soldagar, Nilen sköter vattenförsörjningen genom bevattningskanalerna och jordmånen är bördig vilket tillsammans tillåter 3­4 skördar per år. De få stormar som årligen drar fram kan man beräkna på förhand", säger Handoussa.
Trots detta är jordbruket lågproduktivt och bönderna sliter hårt med sina åsnor för att kunna betala arrendet till staten. Mest odlas bomull, vete och ris, men på senare år har lönsammare livsmedel som jord­gubbar och vindruvor blivit vanligare.
"Problemet med lågproduktiviteten försvinner först när arbetsmarknaden diversifieras och arbetskraft från jordbruket hittar till industrin och servicenäringen. Produktiviteten ökar om man delvis ersätter traditionella sädesslag med frukter, grönsaker och blommor för exportmarknaden till Europa. Där uppstår dock ett problem i och med att kunskapen som krävs för att ställa om till mer lukrativa odlingar inte finns i dagens jordbruk", konstaterar Heba Handoussa.
Situationen i jordbruket pekar på två historiska snedfördelningar i statens finanspolitik.
"Dels har stad gynnats framför landsbygd, förutom i upprustningen av infrastruktur på 70-talet, och dels har högskolor gynnats framför grundskolor. Nu satsas mycket på att öka läskunnigheten och nya program speciellt för flickor syftar till att bryta kulturella barriärer."
Favoriseringen av det urbana och det akademiska blir tydlig i en stad som Alexandria där över 15 procent har högskoleutbildning, medan läskunnighetsprocenten bland vuxna i rurala områden är omkring 50. Enligt en nylig undersökning har Egyptens medelklass krympt och större delen fallit lägre i den sociala klyftan. Glappet i utbildningsnivån och de sociala skillnaderna kan bli käppar i det egyptiska tillväxthjulet, även om en förbättring har skett från och med 90-talet, intygar Handoussa.
"Egypten är historiskt ett fattigt land. Ingen svälter men hälften av befolkningen ligger strax ovanför svältgränsen. Under de senaste åren har vi rört oss i rätt riktning och satsat på bättre utbildning och hälsovård för de lägre socialgrupperna. Inkomstfördelningen är jämnare än i andra underutvecklade områden, till exempel Latinamerika, om man jämför inkomstskillnader mellan de 10 procent av befolkningen som tjänar mest respektive minst."

Privatisering ­ en räddare?
Enligt den allmänna trenden under 90-talet, när privatisering av offentliga tjänster svepte genom världen, startade också Egypten ett privatiseringsprogram 1994 för att banta ner sin enorma statsapparat. Statliga bolag inom främst jordbruk, fastigheter, livsmedel, läkemedel, cement, handel och turism såldes ut på den nyöppnade börsen. Resultaten har varit positiva men ännu är den offentliga förvaltningen överbemannad.
Näst på tur står statsbolag som upprätthåller infrastruktur, däribland hamntjänster och transport, men också el- och vattendistribution som i dag är kraftigt statssubventionerade och kostar medborgarna mindre än de reella kostnaderna. Heba Handoussa tror det är rätt väg för Egypten.
"Åh, det kommer att bli underbart! Som på alla andra ställen där tjänster upprätthålls och kontrolleras av statliga myndigheter blir engagemanget från medborgarna lågt och underhållskostnaderna höga. Resultatet är dålig service till dyra priser", säger hon.
Johan Svenlin