Det är tio år sedan nokias krisperiod som började med koncernchef kairamos bortgång. det var nära att nokia skulle köpts av ericsson eller styckats och sålts. p. g. Gyllenhammar berättar att han och kairamo planerade att volvo skulle bli nokias storägare. Janne salonen har talat med personer som varit med om nokias krisperiod. Till denna kartläggning av Nokias historia och de dramatiska åren 1988­92 har ett tiotal personer intervjuats, bl.a. Jaakko Lassila, P.G. Gyllenhammar och Aimo Pajunen. De övriga vill ej framträda med namn. Finland, den 6 december 1988, för snart tio år sedan. På President Mauno Koivistos självständighetsbal glänser republikens elit, under ledningen av statsminister Harri Holkeri som av presidenten samma dag har blivit förlänad storkorset av Finlands Vita Ros. Finland är Europas Japan, och njuter av höjdpunkten i den högkonjunktur som har pågått nästan hela 80-talet. De flesta ser ingen ände på de goda tiderna. Många medborgare och företag sätter sig sorglöst i allt större skuld, delvis för att finansiera en tilltagande spekulationsboom i aktier och fastigheter. Bland gästerna finns även chefdirektören för Finlands ledande privatägda industrikoncern, Nokia-chefen Kari Kairamo. Andra gäster noterar att han är mycket sluten och i sin egen värld. Några dagar senare, måndagen den 12 december 1988, serverar kvällens tv-nyheter en nyhetschock: Kairamo har avlidit föregående dag hemma i Esbo till följd av en plötslig sjukdomsattack. Under Kairamos ledning har Nokia varit en av de viktigaste symbolerna för 80-talets långa uppgång. Nokia, som ännu 1988 tillverkar allt från gummistövlar till mobiltelefoner, var ett av de första finländska företag som medvetet strävade att bli multinationellt, en central målsättning för Kairamo. Under de föregående åren har Nokia genomfört stora förvärv, till stor del olönsamma europeiska tillverkare av konsumentelektronik. Att förvärven skulle bli källor till svåra problem för Nokia börjar redan stå klart. Sista delårsrapporten 1988, publicerad i oktober, hade redan tydligt visat hur den problemtyngda konsumentelektroniken började dra ner Nokias resultat. Följande dag förvärras nyheten av den ledande rikstidningen Helsingin Sanomat: Kairamo har enligt tidningens uppgifter begått självmord, vilket bekräftas av tillförordnade koncernchefen Simo Vuorilehto, Kairamos långvarige arbetskamrat och assistent i många år som operativ chef för Nokia, först som vice VD och från 1986 som VD. Endast några timmar senare utser Nokias förvaltningsråd formellt Vuorilehto till Kairamos efterträdare som ny chefdirektör för Nokia. Kairamos död blir som en föraning av kommande bistrare tider i Finland. Nokia-kursen börjar dala, en nedgång som fortsätter fram till hösten 1992, och som förstärks allt eftersom nya uppgifter kommer om svårigheterna med Nokias många förvärv. I efterhand framstår Kairamos död för många som ett omen för Finlands ekonomiska djupdykning i början på 90-talet. Detta var en av de mest dramatiska händelserna i Nokia-koncernens långa, händelserika historia. Men för att förstå Nokias kris 1988 måste man gå långt tillbaka och se på hur dess ägarstruktur uppkom.  Banker och andra ägare Nokiabolaget, Finlands första betydande träsliperi, grundades 1865 i Tammerfors av Fredrik Idestam (1838­1916). Nokia Ab konstituerades 7.2.1871 efter att ett nytt, större bruk hade anlagts vid Nokia ström sydväst om Tammerfors. Bland de ledande aktionärerna fanns, förutom Idestam själv, blivande senatorn Leo Mechelin, protokollsekreteraren Carl Ehrnrooth (farfars far till Casimir Ehrnrooth, Nokias styrelseordförande nästan 130 år senare) och Alfred Kihlman, farfars far till Kari Kairamo. Nokia Ab inköpte samma år Nokia gård av änkekommerserådinnan Cecilia Lindroos, Helsingfors. Alla ovannämnda personer hörde till kretsen kring Föreningsbanken i Finland. Nokia gård är fortfarande i koncernens ägo, den sista kvarvarande direkta bindningen till födelseorten. Vid sekelskiftet utvidgades verksamheten till kraftproduktion. Nokia ström byggdes ut, och senare medverkade bolaget i utbyggnaden av Kumo älvs nedre lopp vid Harjavalta. Vid en emission år 1900 hade dåvarande kaptenen Gustaf Mannerheim inträtt som en ledande aktionär, och var även styrelseleda mot 1903­06. Han sålde sitt innehav efter att ha gått i exil från det tyskorienterade Finland 1.6.1918. Nokias krafttillgångar var huvudorsaken till att Finska Gummi Ab, grundat 1898, beslöt överflytta verksamheten från Helsingfors till Nokia. Bland Finska Gummis grundare fanns Eduard Polón och flera bröder Pentzin från Uleåborg, arvtagare till det rika uleåborgska handelshuset Bergbom. Tack vare mycket tålmodiga aktieägare, i synnerhet Karl Pentzin, överlevde bolaget en mycket ostadig början. Men under första världskriget blev bristen på gummivaror akut och bolaget gjorde goda vinster. 1918­19 förvärvade bolaget majoriteten i Nokia Ab, och 1922 ytterligare aktiemajoriteten i Finska Kabelfabriks Ab, verksamt i Gräsviken i Helsingfors. De olika bolagen i företagsgruppen utvecklades skilt under de följande decennierna och Finska Gummi och Finska Kabel dominerade inom sina gebit på den snabbt växande hemmamarknaden. Finska Gummis chef från 1930 var Torsten Westerlund, son till magister R.E. Westerlund som var gift med Helena Pentzin. Chef för Finska Kabel från 1956 var Björn Westerlund, son till Torsten Westerlund. Björn Westerlund var den som startade en liten elektronikdivision inom Finska Kabel. Den första produkten var signalförstärkare som främst exporterades till Sovjet inom ramen för den bilaterala Sovjethandeln. Efter kriget köpte KOP och närstående bolag, bl.a. försäkringsbolaget Pohjola, in sig i Nokia-företagsgruppen, och blev nästan jämnstark med gamla kretsen kring FBF (då kallad Nordiska Föreningsbanken NFB). Karl Pentzins innehav donerades till Svenska Kulturfonden, som förvaltas av Svenska litteratursällskapet. Den 1.1. 1967 uppstod Nokia-koncernen genom en sammanslagning av de olika företagen i gruppen, med Björn Westerlund som chef. Det avtalades mellan NFB-chefen Göran Ehrnrooth (far till Casimir Ehrnrooth) och representanten för KOP-gruppen, Lauri J. Kivekäs, att NFB-gruppen skulle ha en liten övervikt i styrelsen, även om Kivekäs i ett decennium var koncernens förste styrelseordförande. Under Westerlunds ledning hade Nokia en stark tillväxt, under år då Finland hade en snabb ekonomisk tillväxt. Från början var elektroniken en egen division inom Nokia, till en början mycket liten, men efter några år stod den redan för 10 procent av koncernomsättningen. Westerlund hade goda kontakter med president Urho Kekkonen och till Sovjet, och Nokia hade en stark position inom den bilaterala Sovjethandeln, som var viktig för i synnerhet elektroniken. Nu blev radiotelefoner till den sovjetiska olje- och gasindustrin en viktig exportprodukt. Kari Kairamo hade 1972 blivit chef för Nokias träförädlingsindustri, och 1975 blev han vice VD för Nokia och därmed i praktiken Westerlunds efterträdare. Westerlund gick i pension 1977. Finland genomgick i mitten av 1970-talet en ekonomisk kris och lågkonjunktur till följd av oljekrisen, vilket ledde till att Kairamo inledde sitt chefskap rätt försiktigt. Under slutet av 70-talet var investeringarnas självfinansieringsgrad gott och väl över hälften. Kairamos viktigaste avgörande gällde var tyngdpunkten i Nokias utveckling skulle ligga. Både kabel- och gummiindustrin var övervägande hemmamarknadsindustrier, där starka väletablerade bolag dominerade inom världsmarknaden. Samtidigt var den svaga träförädlingsindustrin ett ständigt huvudbry. Eftersom marknadscellulosan var en huvudprodukt, kastade resultatet våldsamt med de kraftigt växlande marknadspriserna för massa, en fundamentalt oattraktiv position. I längden hade det varit nödvändigt för Nokia med stora satsningar på vidareförädling i pappersproduktion. Detta hade dock inneburit en kolossal investeringsvolym. Ett affärsområde där fortsatta satsningar dock ägde rum var mjukpapper: man förvärvade en god marknadsposition i England och Frankrike. En utväg som prövades för att stärka träförädlingsindustrin var en plan att förvärva en stor andel i Yhtyneet Paperitehtaat, en av de ledande träförädlingsindustrierna, med en fusionering med Nokia som uppenbar slutpunkt. Men Yhtyneet var den ledande skogsindustrikoncernen inom KOP- och Pohjola-gruppen, och inom KOP var man inte intresserad av att släppa greppet om det 'egna' företaget. Småningom begränsades träförädlingsindustrins utveckling till mjukpappersrörelsen. "Konsumentelektroniken hade blivit Nokias Svarte Petter" Chef för Nokias träförädlingsindustri från 1976 var Simo Vuorilehto, från 1983 vice VD med ansvar för Nokias hela tunga industri. Efter att först ha övervägt 'träförädlingsalternativet', fastnade Kairamo för att tyngdpunkten i tillväxten skulle ligga på elektroniken, som i slutet av 70-talet växte snabbast och uppvisade goda lönsamhetstal. Under 70-talet hade Nokia utvecklat dataterminaler för banker och andra administrativa behov: detta blev nu en storsäljare i Finland, och i viss mån även på export (främst till Sverige). Inom östexporten var en viktig produkt radiotelefoni- och annan specialutrustning, till stor del för olje- och gasindustrin.  Kairamos telesatsningar 1975 hade Nokia och tv-tillverkaren Salora grundat ett gemensamägt företag, Mobira, för att tillverka mindre radiotelefoner, ARP-telefonerna, 70-talets biltelefoner i Finland, fortfarande dock en rätt liten affärsverksamhet. Intressantare verkade utvecklingsarbetet på digitala telefonväxlar, som ägde rum inom Telefenno, som Nokia ägde till hälften tillsammans med statsägda Televa. Inom detta företag skedde statens satsning på digital teleteknik. Men statliga bildrörsfabriken Valcos totala krasch, som höll på att kosta dåvarande statsministern Kalevi Sorsa hans karriär, gjorde att det socialdemokratiska partiets iver svalnade för vidare statliga satsningar inom elektronikindustrin. Man var nu villig överlåta ledarskapet inom digital teleteknik till Nokia. Och detta skulle bli en av de viktigaste nycklarna till Nokias framtida utveckling. I mitten av 70-talet blev Nokia, via Mobira och Telefenno, delaktig i utvecklandet av det nordiska helautomatiska mobiltelefonsystemet NMT, som skulle köra igång i början av 1980-talet. Inom Mobira utvecklades mobiltelefoner och inom Telefenno digitala televäxlar för NMT. Efter en paus på ett par år i början av 1980-talet, inleddes en ny period av stark tillväxt: nu var elektroniken, inkluderande datatekniken (dataterminaler, men även Nokias mikrodatorer, MikroMikko) och telekommunikationer ett klart tyngdpunktsområde i affärsutvecklingen. 1981 grundade Nokia tillsammans med staten Telenokia Oy, dit statliga Televa överfördes, för tillverkning och export av digitala telefonväxlar. Detta skulle komma att bli en fantastisk exportframgång för Nokia. Som enda betydande västerländska leverantör fick Nokia möjligheten att sälja digitala telefonväxlar till Sovjetunionen. Från 1985 skulle detta i några år framåt vara Nokias viktigaste guldägg, vars lönsamhet Nokia-ledningen aldrig vågade publicera, men vinstmarginalen måste ha legat närmare 50 procent. Chefen för Telenokia, senare Nokia Telecommunications, var Sakari Salminen. Telenokia utvecklade även mobiltelesystem ur sin digitala telefonväxel DX200, en av nycklarna till Nokias framgångar inom mobiltelefoni. 1982 köpte Nokia Saloras innehav i Mobira, som nu blev ett helägt dotterbolag till Nokia. Nokia var enligt årsberättelsen redan 'Nordens ledande tillverkare av radiotelefoner', men fortfarande en rätt liten affärsverksamhet. Av mycket stor betydelse var att NMT år 1982 började tas i drift. Detta skulle komma att få en helt avgörande betydelse för företagets utveckling. NMT var nämligen en föregångare jämfört med konkurrenterna även på ett globalt plan. Redan i början av 80-talet beslöt man att börja tillverka mobiltelefoner även för andra standarder än NMT. Nokia blev bl.a. mycket framgångsrik med sina TACS-mobiltelefoner i England, och vann även en framgång i USA som började bygga ut det egna AMPS-systemet. 1984 togs amerikanska Tandy, med ett stort utbyggt distributionsnät i USA, till partner. Med Tandy byggdes en anläggning i Korea för produktion av mobiltelefoner för USA-marknaden, och 1991 beslöts att bygga en fabrik i Texas. 1993 löstes Tandy ut och Nokia blev helägare till fabrikerna. 1986 avknoppades både Telekommunikationer och mobiltelefoner (Nokia-Mobira) från elektronikdivisionen till egna divisioner, vilket visade den vikt som Kari Kairamo fäste vid telekom. Från denna tidpunkt blev också telekomsektorn Nokias vinstrikaste rörelse. Fram till 80-talet hade Nokia hållit sig borta från konsumentelektroniken, inte minst eftersom chefen för Nokias elektronikdivision, Kurt Wikstedt, ville att Nokia skulle hålla sig borta från detta och koncentrera sig på industriell elektronik, inklusive datateknik och telekommunikationer. Också Björn Westerlund och Lauri J. Kivekäs hade på 70-talet delat denna uppfattning. Men man gick i stor stil in i konsumentelektroniken, genom att 1983 förvärva en majoritet av Salora och svenska Luxor. I ett slag blev Nokia ledande nordisk tillverkare av konsumentelektronik. Primus motor för satsningen var Timo H.A. Koski, som 1985 efterträdde Wikstedt som divisionschef. 1987 blev rekordbra för Nokia, då t.o.m. konsumentelektroniken uppvisade ett hyggligt resultat. Kairamos tillväxtera började kulminera, och Nokia började uppmärksammas i internationell press. Detta år började även utvecklingsarbetet på det som skulle bli det europeiska heldigitala mobiltelesystemet GSM, för Nokias del inom Telenokia under ledning av den unga Sari Baldauf. Hösten samma år inlöste Nokia statens andel i Telenokia som därmed blev helägd av Nokia, 1992 omdöpt till Nokia Telecommunications. Grunden för 90-talets fantomexpansion var därmed lagd. Faktum är att alla element inom telekommunikationer som ledde till succén under 1990-talet fanns på plats redan under Kari Kairamos tid och till avgörande del tack vare hans helhjärtade insats. Däremot var han i början mera tveksam till förvärv inom konsumentelektroniken, men blev främst av Koski övertalad att ställa sig bakom dem. Fortfarande 1988 var telekommunikationer, inklusive mobiltelefoner, endast 12 procent av Nokias koncernomsättning, endast ett par miljarder marks business, och det var mycket osäkert om detta ensamt kunde vara ett bärande ben för Nokia.  Mindre lyckade förvärv Kairamo och delar av Nokia-ledningen började kanske nu delvis gå på övervarv. I början av 1988 förvärvades dels Ericssons data-division, varigenom Nokia blev ledande i Norden även inom detta område, även om det var ett problematiskt förvärv. Ericsson Information Systems var inte i gott skick och undergick en hårdhänt sanering under Nokia Datas chef Kalle Isokallio. Nokia Data, förstärkt med EIS, blev dock nu attraktivt som en säljbar division till någon större datortillverkare. 1986 hade Nokias styrelse omvandlats till förvaltningsråd, och styrelsen bemannats av den operativa ledningen. Kari Kairamo blev chefdirektör och styrelseordförande, med Simo Vuorilehto som VD och operativ chef. Småningom lämnade Kairamo ifrån sig allt mera av det operativa ledarskapet till Vuorilehto. Förvärvet av Ericssons datadivision var ett misstag ­ men ej ännu en katastrof. Inte heller Salora- eller Luxor-förvärven hade varit det; detta var däremot till fullo förvärvet av tyska tv-fabriken Standard Elektrik Lorentz, tidigare ägd av multinationella ITT. Förvärvet kostade i miljardklassen, och var från början en tung förlustaffär. Nokias resultat försämrades redan 1988 tydligt från föregående år, även om vinsten före skatt fortfarande var kring miljarden. Och det var uttryckligen konsumentelektronikens katastrofresultat och Nokia Datas resultatförsämring som åt upp hela vinstökningen inom telekommunikationer och mobiltelefoner. Det var redan helt klart att konsumentelektronikförvärven men även EIS-förvärvet skulle bli tunga bördor för Nokia. Förvärven inom konsumentelektroniken gjordes vid en tidpunkt då de europeiska tillverkarna var på väg in i en djup kris, till följd av en stagnerande marknad och asiatiska tillverkares starka inbrytning genom låga priser, vilket medförde en kroniskt dålig lönsamhet för europeiska tillverkare. Och genom att ledningens koncentration fästes vid konsumentelektroniken, tappade Nokia också nu bollen inom mobiltelefoner. Redan tidigare under 80-talet hade man kunnat presentera sig som den ledande europeiska tillverkaren av mobiltelefoner. I årsredovisningen för 1988 hade man kunnat skryta över att vara den ledande tillverkaren av mobiltelefoner i världen, men 1989­90 tappade bolaget denna position till amerikanska Motorola, som då blev marknadsledare i USA. På denna centrala marknad var Nokia inte tillräckligt alert vid denna tid och tappade positioner. Nokia-Mobiras ledning drev inte heller tillräckligt aktivt på företagets internationalisering. [sida 1/3]