"Pentti Kouri hade presenterat sitt första utkast av en LBO-operation för Nokia, enligt vilket vissa storägare skulle ha gjort ett bud på Nokia och därefter styckat koncernen." Nu var den splittrade ägarbilden borta och Nokia hade en enhetlig storägarkrets, bestående av FBF-lägret och Pohjola-försäkringsgruppen. Tidigare Kymmene-chefen Casimir Ehrnrooth, styrelseledamot sedan 1989, företrädde denna krets som ny styrelseordförande från våren 1992. Nu etablerades det samarbete mellan Ehrnrooth och Niskanen som längre fram bl.a. skulle leda till sammanslagningen av Repola- och Kymmene-koncernerna till UPM-Kymmene. En kort tid efter Kairamos död började kampen om successionen inom Nokia. Den förste huvudkandidaten var chefen för Nokia Mobile Phones från 1989, Antti Lagerroos, tidigare ansvarig för konsumentelektroniken och bl.a. en pådrivande kraft i förvärvet av SEL. Men i början av 1990, efter konflikter med Vuorilehto (Lagerroos hade biträdd av Isokallio bl.a. motsatt sig avyttringen av pappersindustrin och omorganiseringen av kabelindustrin) lämnade Lagerroos Nokia i februari 1990 för att senare bli en framgångsrik chef för rederikoncernen Finnlines. I samband med Lagerroos' avgång kallade Vuorilehto Kalle Isokallio till biträdande koncernchef. Samtidigt förändrades Nokias organisation så att förvaltningsrådet avskaffades och bolaget återfick en styrelse bestående av ägarrepresentanter: systemet med dubbla chefer, d.v.s. en chefdirektör (Vuorilehto) och VD behölls dock trots att Vuorilehto motsatte sig det, och Isokallio utnämndes till VD. Därefter kröntes han i pressen till Nokias kronprins, en position han även öppet menade sig ha, trots att en växande opinion i Nokias styrelse snart nog inte längre delade denna uppfattning. 1991 började Isokallio i praktiken vara chanslös som efterträdare till Vuorilehto, just på grund av det växande motståndet i styrelsen, särskilt från Casimir Ehrnrooths men även från FBF-chefen Ahti Hirvonens sida. Ehrnrooth hade våren 1991 kraftigt tryckt på den då sjukskrivne Vuorilehto att inte ännu avgå, för att förhindra att Isokallio hade efterträtt honom vid denna tid. Mika Tiivola var förvaltningsrådets och sedan styrelsens ordförande, på FBF:s mandat. Men 1989 hade han avgått med pension efter nästan 20 år som chefdirektör för FBF, och efterträtts av Ahti Hirvonen. Han fortsatte dock som ordförande i Nokias styrelse, vilket medförde att lösningen på successionsfrågan förhalades. Tiivola var inte ivrig att ta sig an frågan, kanske eftersom han anade att svärsonen Isokallio inte var acceptabel för styrelsen, och någon annan ville han inte föra fram. "Om styrelsen internt hade kommit överens om någon annan hade Tiivola nog accepterat det", säger dock en initerad bedömare, som fortsätter: "Tiivola var mycket noga med att vara korrekt och inte själv öppet ta initiativ i frågor som berörde svärsonen". Andra bedömare säger att han nog på informella sätt aktivt påverkade situationen. Det var i alla händelser ett djupt osunt läge. Situationen i Nokia-ledningen 1991 är något av ett skräckexempel på hur ägarstyrningen kan vara då den är som sämst, och vilket närapå ledde till Nokias avyttring. Tanken var att förre Kymmene-chefen, bergsrådet Casimir Ehrnrooth redan våren 1991 hade efterträtt Tiivola som styrelseordförande, men detta motsatte sig Lassila som hade tillfrågats av en styrelseledamot: "Hellre Tiivola än Ehrnrooth i så fall", sade han. Inom FBF-gruppen övergav man genast stödet för Ehrnrooth, varvid Tiivola åtog sig att fortsätta. Även detta är ett skolexempel på oskicklig ägarstyrning. I efterhand har Tiivola och Lassila utmålats som hätska fiender, men åtminstone inom Nokia agerade de utan konflikter, även om Nokias läge nog försvårades av att FBF och KOP hade varit nästan i öppet krig 1987­89 med en lång serie fientliga corners gentemot varandra, delvis med hjälp av samarbetspartners som Pentti Kouri. Dessa konflikter gjorde att Tiivola och Lassila inte förtroendefullt kunde diskutera Nokias angelägenheter sinsemellan. Detta var en central faktor bakom Nokias turbulenta period 1988-91. Det yttersta ansvaret för att den osunda situationen tillspetsades under 1991 måste dock bäras av dåvarande FBF-chefen Ahti Hirvonen, eftersom han ansvarade för att Tiivola kunde fortsätta i styrelsen som ordförande på FBF:s mandat vilket ledde till att successionsfrågans lösning förhalades. Till saken hör att huvudägarna under större delen av 1991 låg i förhandlingar om en försäljning av sina aktieposter till svenska LM Ericsson och detta kan ha gjort att man tänkte sig att det inte brådskade med att söka en ny styrelseordförande. Av samma orsak dröjde man också med att prompt lösa Nokias successionsfråga: den blev hängande under nästan hela 1991. Årsskiftet 1991/92 skulle Hirvonen sedan förtjänstfullt aktivera sig. Förhalandet med lösandet av styrelseordförande- och successionsfrågan ­ vilka var sammanlänkade med lösandet av ägarfrågan ­förde dock det goda med sig att Jorma Ollila blev vald i början av 1992, vilket han knappast hade blivit ett år tidigare: förmodligen hade någon utomstående då rekryterats. I slutändan var det nog ändå bäst som skedde, även om det var en mycket riskfylld tid för Nokia. Den usla ägarstyrningen var nära att förinta bolaget. Då Isokallio blev biträdande koncernchef, fick han också ansvaret för två divisioner, bl.a. som intern styrelseordförande för divisionerna, dels Nokia Data, avyttrat våren 1991, och dels konsumentelektroniken. För konsumentelektronikens del utarbetade han en saneringsplan som behandlades vid ett styrelsemöte i början av december 1991. Under mötet föreslog Isokallio plötsligt bl.a. att han själv skulle ta över som chef för konsumentelektroniken och att den skulle säljas. Ordföranden avbröt behandlingen med motivet att det fanns oenighet inom ledningen, varvid saneringsprogrammet trots yrkanden från Vuorilehtos sida inte fortbehandlades. "Detta verkade vara en iscensatt intermezzo", säger en närvarande: hela styrelsen gjordes dock medveten om nödvändigheten att något nu måste göras i Nokias ledningssituation utan inväntande av initiativ från styrelseordförandes sida. "Om Ericsson hade fullföljt affären, hade man kommit över Nokia till ett mycket billigt pris." Redan före detta styrelsemöte hade enskilda ledamöter av styrelsen som företrädde huvudägarna börjat agera i Nokias successionsfråga. För Ehrnrooth och Hirvonen hade Vuorilehto på deras förfrågan hösten 1991, en kort tid efter Ericsson-affärens förfallande, nämnt att Nokia Mobile Phones-chefen Jorma Ollila enligt hans uppfattning vore den bästa interna kandidaten. Samtidigt yrkade Vuorilehto även på att systemet med dubbla chefer skulle avskaffas, varmed han också angav sin egen beredskap att träda åt sidan genast då efterträdaren var klar. En kort tid därefter hade Ehrnrooth enligt uppgift sagt: "Vi börjar nu arbeta vidare enligt denna modell" [där Ollila skulle efterträda Vuorilehto]. Ollila intervjuades sedan av Hirvonen, och efter detta var han utkristalliserad som följande Nokia-chef. Ansvaret för den nya ägarstrukturen, omorganiseringen av styrelsen och successionen togs av huvudägarna och deras representanter, Ahti Hirvonen för FBF, Yrjö Niskanen för Pohjola och Casimir Ehrnrooth för Kymmene. Nyckeln till alltsammans var att en av de två tidigare huvudägarna, i detta fall KOP, trädde ut ur Nokia, varefter Nokia äntligen fick en klar, enhetlig huvudägarkrets, företrädd av Ehrnrooth som ny styrelseordförande och Niskanen som viceordförande.  Lösningen 1991 - 92 Styrelsemötet i december 1991 ledde till Isokallios avsked, varvid han kunde börja avnjuta en pension som senare skulle bli mycket kontroversiell. 3.1 beslöts att Isokallio skulle gå och efterträdas av Jorma Ollila som VD för Nokia, och att Simo Vuorilehto skulle avgå med pension från 1.6 Ollila tillträdde i praktiken genast som tillförordnad koncernchef i stället för Vuorilehto. "Styrelsen var noga med att göra en åtskillnad mellan Isokallios de facto avskedande och Vuorilehtos pensionering i normal ordning", säger en dåvarande styrelseledamot. Men inte heller Vuorilehto var populär inom hela styrelsen. Efter bolagsstämman våren 1992 skulle Ehrnrooth efterträda Mika Tiivola som styrelseordförande. Nokias succession var nu ordnad, även om krisstämpeln ännu en tid skulle sitta kvar på bolaget, till stor del orättvist eftersom bolaget egentligen var betydligt mindre kristyngt än andra bolag inom t.ex. skogsindustrin, trots att just 1991 skulle bli ett förlustår. Nokia hade nu fått en ny, ung chef som målmedvetet skulle fokusera Nokia kring telekommunikationer och samla ett starkt ungdomligt team runt sig. Fortfarande 1991 stod mobiltelefoner och telekom dock tillsammans för mindre än en tredjedel av koncernomsättningen, vilket är förklaringen till att Ollila i början även genomförde tilläggssatsningar inom konsumentelektroniken, dels förvärvet av Finlux från Metra och dels en investering i tyska bildrörsfabriken. Planer låg färdiga för en neddragning av konsumentelektroniken, vilket kanske borde ha påbörjats. I alla händelser hade detta behövt göras under några år, eftersom Nokias balans knappast hade tålt en radikal engångsåtgärd. De fortsatta förlusterna inom konsumentelektroniken skulle fortfarande 1992 kraftigt belasta Nokias resultat varvid krisstämpeln ännu låg kvar under detta år. Men efter 1992 kunde Ollila ha förtroende för att Nokia enbart skulle kunna bygga på telekom, och fortsatte med arbetet att avyttra intressen utöver telekommunikationer. Nokia övergick från ett konglomerat till att vara en telekomindustri. Nokias fantastiska tillväxt inom telekommunikationer och i synnerhet mobiltelefonin under 90-talet var möjlig genom flera samverkande faktorer. En central faktor har varit en lång serie mycket framgångsrika och tursamma teknologival, vilka träffades redan långt innan 90-talet. Utvecklingen påminner om en stor bärraket, t.ex. Saturn V som Wernher von Braun designerade för det amerikanska månprogrammet. Skillnaden var att för Nokias del blev det tredje steget den absolut största raketen hittills.  Nokia under Ollila som flerstegsraket Redan beslutet på 70-talet att börja tillverka små bilradiotelefoner för det manuella ARP-radiotelefonsystemet var det första steget, vilket igen ledde till deltagandet i det nordiska samarbetet kring NMT. Nokia och LM Ericsson gynnades stort av den tursamma omständigheten att NMT var det första automatiska mobiltelefonsystemet i världen att vinna ett stort genombrott på sin hemmamarknad: tack vare NMT har mobiltelefonins penetrationsgrad i Norden, eller proportionen invånare med mobiltelefon av hela befolkningen, ständigt legat i världstoppen. Detta gav tidiga skalfördelar och erfarenheter med vilka nordiska mobiltelefontillverkare kunde gå ut i världsmarknaden och vinna en stark position. På den tiden var LM Ericsson utpräglat en systemleverantör, också för andra analoga helautomatiska mobilsystem än NMT, och Nokia utpräglat en leverantör av mobiltelefoner. Nokia var då en rätt liten leverantör av mobiltelefonsystem. Nokias starka position i NMT-telefoner gav också möjligheter att utveckla telefoner för andra mobiltelefonsystem, i synnerhet amerikanska AMPS och därmed besläktade brittiska TACS. Detta gav framgång i synnerhet i England, medan framgången i USA kunde ha varit större i konkurrensen Motorola, som blev marknadsledare medan Nokia-ledningen slumrade i slutet av 80-talet. "Situationen i Nokia-ledningen 1991 är något av ett skräckexempel på hur ägarstyrningen är då den är som sämst" Det mest framgångsrika teknologivalet, och den bärraket som transformerade Nokia från ett konglomerat med intressanta nischer inom telekommunikationer till en världsledande leverantör av mobil telekommunikationsutrustning, var Nokias medverkan i utvecklandet av det europeiska digitala mobiltelesystemet GSM. Precis som NMT var pionjär inom Europa, blev GSM en global framgång eftersom de europeiska leverantörerna var först på plan jämfört med t.ex. amerikaner eller japaner. GSM-system dominerar nu i Europa och Asien, och finns även i USA och Latinamerika. Bland GSM-systemleverantörer har Ericsson och Nokia en helt dominerande position, och inom mobiltelefoner är både Nokia och LM Ericsson starka. Nokia är dock i skrivande stund betydligt starkare, eftersom Nokia är en framgångsrik leverantör, kanske den mest framgångsrika, även av digitala mobiltelefoner för andra system, en marknad som amerikanska konkurrenten Motorola missade fullständigt. Vid sekelskiftet blir det hetaste spörsmålet inom global mobiltelefoni vilket system som blir vinnare inom digitala bredbands mobilkommunikationer för dataöverföring. Kanske den starkaste kandidaten är W-CDMA som främst drivs av LM Ericsson, Nokia och en del japanska leverantörer, bl.a. Fujitsu och NEC, och som är tänkt att fungera tillsammans med GSM-mobiltelesystem. Eftersom GSM-marknaden nu är världsledande, är sannolikheten även stor att W-CDMA blir världsledande bredbands mobilkommunikationssystem. Och detta innebär i så fall ännu ett lyckat teknologival för Nokia, som bör kunna bära Nokia långt in på 2000-talet, förutsatt att man lyckas med produktutvecklingen på samma sätt som man har gjort under 90-talet. De framgångsrika teknologivalen har gjort att Nokia har kunnat dra full nytta av den explosiva globala tillväxten som har kännetecknat mobila telekommunikationer under 90-talet. Denna tillväxt avspeglar sig i Nokias siffror, och gjorde det möjligt för bolaget att bli en renodlad telekomindustri, och nästan renodlad leverantör av mobiltelefoner och mobilsystem. I bokslutet 1991 var hela koncernomsättningen 15,4 mrd mk, en minskning med 30 procent från 1990. Av Nokias dåvarande divisioner var Nokia Mobile Phones den näst största efter Consumer Electronics, med en omsättning på 2,5 mrd mk, och Telenokia den tredje största med en omsättning på 1,8 mrd mk, en avsevärd minskning från 1990 på grund av bortfallet av Sovjethandeln. Totalt var telekommunikationer fortfarande bara 28 procent av koncernomsättningen. Detta var ännu en rätt svag bas att bygga upp en telekomkoncern på. Men marknadsutvecklingen gav Nokia den draghjälp man behövde. Från 1991 till 1997 har affärsvolymen inom Nokias telekomindustri tiofaldigats. Vinstutvecklingen har varit ännu bättre, eftersom Telenokia 1991 hade ett dåligt resultat pga. bortfallet av den lönande Sovjetexporten av digitala televäxlar. "Som mest har aktiens värde 100-faldigats på sex år." Till följd av detta har Nokias börsvärde, som 1992 hade bottenkänning med ca 3 mrd mk, ökat till som mest 300 mrd mk under 1998. Som mest har aktiens värde 100-faldigats på sex år. En liten nedgång i Nokias börsvärde senare under 1998 beror således inte på försämrade utsikter för Nokias del, utan på den allmänna nedgången på marknaden. Redan 1997 drog Nokia kännbart ifrån största amerikanska konkurrenten Motorola, och under 1998 har man även dragit ifrån huvudkonkurrenten Ericsson. I skrivande stund har Nokia etablerat sig som det världsledande varumärket inom mobiltelefoner. Att man på detta sätt åtminstone för en tid har kunnat dra ifrån två företag i absoluta världstoppen är den största bedriften någonsin i Finlands industrihistoria. Frågan är hur länge Nokia är den mest lysande stjärnan på detta firmament, men i princip finns det inga hinder för varför man inte skulle kunna befästa sin position som klar världsetta. Fortfarande är dock Ericsson något större som systemleverantör, där Nokia den senaste tiden också har vuxit snabbare. Hittills har allt gått så rätt man kan önska för Nokia under Jorma Ollila, förutom ett kortvarigt hack 1995­96 då man hade en överstor tillverkning av analoga mobiltelefoner för den amerikanska marknaden, och samtidigt hade svårigheter att leverera GSM-mobiltelefoner på grund av komponentproblem. Men i det stora hela har teamet Jorma Ollila med de närmaste medarbetarna Pekka Ala-Pietilä, Matti Alahuhta, Sari Baldauf, och med alla övriga medarbetare, varit mycket fruktbart för Nokias aktieägare och för Finland, och Nokias hela personal har sin andel i det hela. Nokias framgångar bygger också på företrädarnas satsningar, på Björn Westerlunds elektroniksatsning och på Kari Kairamos satsningar inom telekommunikationer och mobiltelefoner. Och utan Vuorilehtos avyttringar och saneringar hade Nokia kunnat vara ett verkligt krisföretag under Finlands djupdykning i början av 90-talet. Ehrnrooths tillträde som styrelseordförande ingav också förtroende hos många placerare till Nokias möjligheter, ett förtroende som rikligt har belönats. Nokia har varit en fullständigt makalös Askungesaga i Finlands industri. Även om tillväxttakten småningom måste avta, finns det all anledning till en fullständig tillfredsställelse över det som har åstadkommits. Besvikelser, bakslag och ren otur är nog så möjliga, men egentligen finns det ingen anledning varför Nokia-ledningen de närmaste åren relativt sett skulle behöva klara sig mindre väl än hittills. För Finland är Nokias världssuccé nästan i lika betydelsefull klass, denna gång på fredens fält, som Vinterkrigets hjältedåd 1939­40. Nokia är en hjältesaga där det knappast finns någon egentlig skurk, men många hjältar, främst bland dem Jorma Ollila och hans team. Och som ovan framgår, är Nokias världssuccé en följd av en lång serie nästan slumpmässiga händelser. President Mauno Koivisto sade i sin nyligen utkomna memoarbok att han ofta har haft en stark upplevelse om en högre makt, en Försyn som har väglett Finlands och hans personliga öden. Samma kan nog sägas även för Nokias del, då man betraktar den helt osannolika serien händelser som har lett till dagens Nokia. Janne Salonen Fotnot: Docent Martti Häikiö håller på att författa en Nokia-historik, som troligen utkommer år 2000.