Norden värmer upp forskningsklimatet för klimatforskning

Den nordiska forskningen höjer profilen i och med utnämningen av fyra spetsforskningsenheter. Pilotprogrammet som pågår mellan åren 2003­2007 är inriktat på naturvetenskaplig grundforskning i globala förändringar. Syftet är att öka den vetenskapliga kvaliteten och göra den nordiska forskningen internationellt mer slagkraftig.

Vetenskapliga resultat saknas inte ­ problemet är snarare att man som grundforskare för det mesta känner sig förvirrad när man inte kan tolka sina egna resultat.
Uttalandet gjordes av ekologiprofessorn Nils Christian Stenseth från Universitet i Oslo när de fyra spetsforskningsenheterna presenterades i samband med Nordiska Rådets och Nordiska ministerrådets session i Helsingfors 31 oktober.
Han fick medhåll av kollegan, professor Markku Kulmala vid Helsingfors universitet:
"Inom aerosolforskningen råder också en låg nivå av vetenskaplig förståelse. Vi visste mer för tio år sedan om aerosoler och deras inverkan på klimatet än vi vet i dag", skämtade Kulmala.
Stenseth och Kulmala leder vardera från början av 2003 två av de nyutnämnda spetsforskningsenheterna, vars uppgift främst blir att göra den nordiska forskningen synligare och attraktivare i främst Europa men också i övriga världen. Det samnordiska programmet är inriktat på naturvetenskaplig grundforskning i globala förändringar, det vill säga atmosfäriska processer, oceaniska processer och ekosystemens processer inom klimatförändringen. Andra uttalade målsättningar är att garantera att resurser och infrastruktur används så effektivt som möjligt, öka rörligheten bland främst unga forskare, stöda framgångsrika forskarmiljöer och åstadkomma tvärvetenskapligt samarbete.
Stenseths enhet består av ekologer, utvecklingsbiologer, klimatforskare, statistiker och matematiker som gemensamt ska studera klimatförändringens effekter på ekosystemen genom att analysera populationsdata från långa tidsperioder och teoretiskt studera modellsystem.

Kloka hjärnor slås hop
Enheten är sammansatt i ett virtuellt nätverk av fem forskargrupper från universiteten i Oslo, Lund och Helsingfors, alla med internationellt starka positioner inom forskning i ekosystem. Enheten arbetar också för att locka internationella spetsforskare till Norden.
"Vi träffas regelbundet för att presentera resultat för varandra och tillsammans fundera på nästa drag. Vi blir mycket starkare när forskargrupper med tre expertisområden funderar på samma frågor och dessutom får vi tillgång till en enorm gemensam databas när vi slår ihop varandras respektive databas", förklarar Nils Christian Stenseth.
I Markku Kulmalas enhet ingår nära 40 meriterade forskare från Finland, Sverige, Norge och Danmark som med gemensamma krafter studerar växelverkan mellan biosfären (det skikt av jorden som när levande organismer), aerosoler, moln och klimat. Spetsforskningsenheten siktar på att skapa effektiva kontakter mellan grundforskning och tillämpad forskning och presentera tillförlitliga rön som tjänar som underlag för samhälleligt beslutsfattande. Möjligheten att göra vetenskapliga genombrott ökar när alla arbetar mot ett gemensamt mål och på så vis undviker onödiga överlappningar, tror man inom den mångsidiga forskargruppen.

Kolrika nordliga ekosystem
Anders Lindroth, professor vid Lunds universitet, är nöjd med den breda interdisciplinära forskarbas som ingår i den enhet som han ansvarar för. Här finns danska, finländska, isländska och svenska forskargrupper med totalt 41 äldre och 24 yngre forskare samt 74 doktorander.
Lindroths enhet ska söka svar på vilken roll de stora mängder organiskt kol som finns lagrade i nordliga ekosystem spelar för växthusgasbalansen och klimatförändringen. En central metod för att få svar på frågorna blir att mäta flödet av koldioxid och metan i de nordliga ekosystemens kolsänkor. För närvarande har spetsforskningsenheten 26 mätstationer, varav de flesta mäter värden i skogsekosystem, men i planerna finns en utökning till 30 mätstationer och därmed mätningar också i sjöekosystem. Gruppen har också ett eget flygplan till sitt förfogande, berättar Lindroth.

Ljus som upplysning
Den enda enheten som är geografiskt förankrad i endast ett land är den som tillämpar luminicensmetoden för datering av sediment och utvecklar instrument för luminicensmätning. Enheten har elva personer anställda vid sina två forskningslabb i Danmark, vid Aarhus Universitet och vid Forskningscenter Risø, som båda två hör till världstoppen inom branschen.
"Luminicensmetoden innebär att man tittar historiskt på klimatförändringar för att kunna ge utsagor om framtiden. Det finns mycket att läsa om flora och fauna, vindar och smältfloder i olika sandlager och dessutom kan man dra slutsatser om temperaturer vid olika tidsperioder", berättar Andrew Murray som leder enheten.
I metoden utnyttjas halvledarfysik och mätning av stråldoser och utifrån resultaten kan man fastslå när olika mineraler exponerats för ljus. Tidsbestämningen är dock med dagens utrustning begränsad till sediment som är 100 000­150 000 år gamla. De sediment som är relevanta för forskningen finns dock ofta i avlägsna regioner som Grönland, Sibirien och Sahara, vilket ställer speciella krav på både forskarna och utrustningen.
"Inom de närmaste åren gäller att utbilda unga forskare och höja precisionen i de nuvarande dateringsmetoderna så att också sediment äldre än 150 000 år kan dateras. Dessutom finns ett behov för att utveckla bärbar luminicensutrustning", tillägger Murray.
Det sistnämnda just med tanke på att geologerna på avlägsna platser ska kunna bedöma vad som är värt att ta med hem till labbet för vidare undersökning och vad som bäst lämnas kvar.
Johan Svenlin

Den nordiska spetsforskningen

Enligt norska utbildnings- och forskningministern Kristin Clemet ska pilotprogrammet som pågår åren 2003­2007 ses som ett första steg mot ett allnordiskt forskningsråd som ska föra fram nordisk forskning till de främsta i Europa. Det samnordiska programmet för spetsforskningsenheterna initierades av de nordiska forskningsråden inom naturvetenskap, miljövetenskaper och teknik i samarbete med Nordiska ministerrådet och har sedan 1995, när idén först dök upp, utformats för att höja den nordiska forskningens vetenskapliga nivå och göra den synlig internationellt . På nationell forskningspolitisk nivå är Finland och Danmark något år före i utvecklingen jämfört med Norge och Sverige.
För att uppfylla kriterierna vid ansökningen måste en nordisk spetsforskningsenhet vara:
­ antingen ett kompakt och välorganiserat nätverk som bildar ett virtuellt centrum för redan existerande forskningsgrupper eller -enheter i minst tre nordiska länder
­ eller en vetenskapligt högklassig forskningsenhet, som erbjuder också forskare i andra nordiska länder utrustning och infrastruktur
Grundfinansieringen måste komma från nationella forskningsanslag. Det nordiska programmet ska fungera som en kompletterande, inte som en ersättande, finansieringskälla. Budgeten för pilotprogrammet ligger på minst 10 miljoner danska kronor (1,35 miljoner euro) per år att dela på för spetsforskningsenheterna. Dessutom beviljar Nordiska Forskarutbildningsakademin (NorFA) medel till två forskarskolor med 230 000 euro årligen inom ramen för programmet. Sekretariatet är förlagt till Finlands Akademi.
Till pilotprogrammet inkom 18 ansökningar. Bland de fyra som utsågs är tre virtuella flernationsnätverk och en enhet är knuten till två forskningslaboratorier i Danmark.
Som ett led i internationaliseringen av nordisk forskning kan spetsforskningsenheterna ytterligare söka Network of Excellence-finansiering inom EU:s sjätte ramprogram, som har som uppgift att främja kontakterna mellan europeiska spetsforskningsenheter.
Johan Svenlin