Jorden runt på 180 dagar

I september gick startskottet utanför Southampton för de åtta deltagarbåtarna i Volvo Ocean Race. Hittills har de fått äta sin frystorkade mat uppe på däck på grund av hettan, men redan på den andra sträckan kommer frostskadorna.

Liksom i Jules Vernes roman om globetrottern Phileas Fogg började segeltävlingen med att två gentlemän satt och diskuterade en äventyrlig jordenruntresa. Året var 1971 då överste Bill Whitbread från bryggarfamiljen med samma namn och amiralen vid brittiska flottan Otto Steiner sådde fröet som skulle växa till Whitbread Round The World Race och senare Volvo Ocean Race.
I det pågående oceanracet, det åttonde i ordningen, är ingen nöjd för att laget kommer igenom, endast placeringen avgör hur lycklig man blir. Många av deltagarna har seglat i tidigare jordenrunttävlingar och vet vad de gett sig in på. Seglarna är professionella elitidrottsmän och -kvinnor, som enligt uppgift från Bermudaflaggade syndikatet Tyco tjänar från 50 000 mark i månaden och uppåt. Professionalismen har tagit sådana proportioner att man i segelnationen Nya Zeeland numera kan gå en specialutbildning för att bli jaktseglare. Hela 29 nyazeeländare deltar i Volvo Ocean Race 2001­2002, jämfört med tolv från Storbritannien och åtta från vardera länderna Australien, Sverige och USA .
Ingen finländare finns med den här gången, trots de stolta traditionerna från 70- och 80-talen. Den finländska flaggan ersattes också i sista stund av den italienska på Nautor Challenges två båtar Amer Sports One och Amer Sports Too. Nautor är alltså med igen och trots att Nautor Challenge var det sista syndikatet som anmälde sig till Volvo Ocean Race, tror skepparna Grant Dalton på ettan och Lisa McDonald på tvåan att båttillverkarens kunskap och erfarenhet ska kompensera tidsbristen i förberedelserna. Den Nautorbyggda Swan 65:an, Sayula II, vann den första jordenruntregattan 1973­74.

Nya vindar
Tradition och erfarenhet är visserligen viktiga tillgångar, men förutom vädrets makter är inget sig likt från Sayula II:s glansdagar. Dagens båtar är betydligt snabbare och har den modernaste utrustningen för navigering och meteorologi. Äventyrslusten hos amatörerna på 70-talet har små likheter med tävlingsinstinkten hos dagens perfektionister.
Mytbildningen var livlig kring besättningarnas förberedelser inför starten. Vid marinan i Southampton gick berättelserna innan starten om skepparen (ingen visste exakt vem) som hade befallit sina gastar att bryta av skaften på tandborstarna för att minska vikten ombord. Han var uppenbarligen tillräckligt hygglig för att låta dem ta med var sin egen borste. Lisa McDonald var enligt uppgift generös nog att ge sin dambesättning tillåtelse att ta med en omgång underkläder. Det fick inget av herrlagen.
Antalet kalsonger ombord avgör knappast placeringarna i jordenruntseglingen, men skepparna bedriver en hysterisk jakt på överflödig vikt ombord. Båtarna som deltar följer givna vikt- och måttbestämmelser, och en VO 60 får ha en totalvikt på 13 500 kilo. Omkring hälften av vikten finns i blyklumpen längst ner på den fyrameterlånga kölen, som med hjälp av gravitationen trycker båten i upprät ställning. Varje gram som sparas i inredning kan läggas ner i kölen, vilket förklarar båtarnas spartanska inredning.
För lite vikt är inte heller bra. I vattenbarlasttankarna finns plats för 2 500 liter vatten som kan pumpas över från sida till sida eller ut i havet beroende på behovet. Några dagar innan startskottet fick Lisa McDonald och hennes besättning grönt ljus att ta in en trettonde medlem med motiveringen att kvinnor är i snitt femton kilo lättare än män. De kommer därutöver att i snitt ha minskat med sju kilo när de når Kiel i juni nästa år.
De tolv (eller tretton) besättningsmedlemmarna kommer i viss mån att variera under de nio etapperna. En del etapper kräver specialkompetenser eller lokalkännedom trots all satellitnavigationsutrustning.

Farans balansgång
I och med att Volvo köpte tävlingen av bryggerijätten Whitbread för 8,5 miljoner dollar 1998 har också kraven på säkerhet ökat. Biltillverkaren som byggt sin image på säkerhet vill inte bli förknippad med en segeltävling där deltagare dör i olyckor, men samtidigt får inte spänningen och äventyrsstämpeln suddas ut. Båtarna har dels byggts enligt ett nytt säkerhetstänkande, vilket fått seglarna att sarkastiskt prata om krockkuddar vid rodret och säkerhetsbälten på däck.
Dessutom har organisationsledningen lagt om rutten så att den går längre norrut än tidigare på den krävande Södra oceanen, delvis efter påtryckningar från Australiens livräddningsmyndigheter som årligen tvingas lägga ut stora resurser på att rädda äventyrare i havererade segelbåtar, berättar Christina Olsson-Jones som hör till organisationsledningen för Volvo Ocean Race.
Under etapperna två (Kapstaden­Sydney) och fyra (Auckland­Rio de Janeiro) seglar båtarna i Södra oceanen där förhållandena ställer de största kraven på seglarna. Förutom kyla, snö och isande vindar finns en ständig risk för att båtarna ska kollidera med isberg eller någon av de drivande containrar som flyter omkring nästan osynliga vid ytan. Under förra Whitbread-racet 1997­98 kolliderade fem av de tio båtarna med valar, så krockkuddar och säkerhetsbälten skulle inte vara så dumt.
Johan Svenlin